Omsorgsfull textil vid förlusten av ett väntat barn

Famna, hålla, svepa – textil omsorg vid förlorad graviditet

Min undersökning handlar om betydelsen av en svepefilt när ett barn föds dött eller förloras under graviditeten. Verben hålla, famna och svepa i avhandlingens titel är valda med tanke på vad svepefilten bidrar med i förlustsituationen: att hålla om och hålla ihop en liten död kropp och fungera som svepning. Ordet famna har en vidare betydelse utöver att kroppsligen famna. Det är att få fatt i en tanke, ett försök att begripa. Svepefilten är med och begripliggör en förlust som för föräldrarna kan vara ofattbart svår att ta in.  

Filtresan 

– Har du någonsin sett huden hos ett dödfött barn? Frågan ställdes av en barnmorska i början av min vävande undersökning. Hon delade med sig av tankar och erfarenheter, till exempel från tvillingfödslar där det döda syskonet återbildats i livmodern och huden hos det döda barnet blivit rynkig. Hon berättade om genomskinligheten, att huden kan skimra likt pärlemor. Andra barnmorskor berättade om ömtåligheten, om huden som macererar och om vätskan.   

Jag började väva. De första filtarna var skimrande, mjuka, i exklusiva material som silke och lin och inte tänkta att användas. (1) De vävdes för att kunna visas på konstutställningar. På det viset fick jag kontakt med föräldrar och vårdpersonal. När filtarna i ett utställningssammanhang ligger på ett bord eller podium, alltid möjliga att känna på, är de med i den stora berättelsen om sorg. Svepefiltarna talar tyst om en förlust som sker någon annanstans. En mamma som såg filtarna skrev ett brev om sin son som dött för länge sedan, om hur hon fortfarande undrar om han fryser. Hennes brev slutade med uppmaningen: Väv och väv dem varma. Från barnmorskors håll kom en annan uppmaning: Väv dem stadigare. Filten behöver hålla om barnet och ge det stadga. Dessa två exempel utgör en liten del av all den respons som bidrog till att utveckla filtens form och funktion.  

Den gestaltande processen har inneburit att välja material, komponera vävbindningar och mönster, gå från handvävning till produktion på fabrik, klippa till tyglängder och med en enkel symaskin fålla. I denna textila undersökning har många människor varit involverade – vävare, textilproducenter och sömnadsarbetare. Ärendet blir påtagligt när man först väljer storlek på filt, och därefter klipper, syr och fäster.  

I sin linda  

De sjukhus som ingick i den kliniska studien var Sahlgrenska universitetssjukhuset Östra sjukhuset, Växjö centrallasarett och Norra Älvsborgs sjukhus. Studiedesignen bestod i att filtar i olika storlekar lämnades ut för att användas i de situationer vårdpersonalen fann lämpliga. Filtarna erbjöds föräldrarna som gåva. Studien var riktad till barnmorskor och undersköterskor som i direkt anslutning till förlusten fyllde i ett formulär. Frågorna handlade till exempel om hur och när filtarna användes, om behovet av svepefilt, om filten i taktilt avseende och storlek passade och om arbetssituationen underlättades.  

När den kliniska studien inleddes fanns det filtar i tre storlekar, sydda av industrivävt tyg, den gången producerat av bomull och ull. Från början var min intention att enbart pröva filtarna inom förlossningsvård men en barnmorska som arbetade vid specialförlossningen på Östra sjukhuset bytte arbetsplats till gynekologi. Med sig bar hon erfarenheten av att ha arbetat med svepefiltarna och såg att det också skulle behövas till fostren när kvinnan/mannen ville se och ta avsked. Jag insåg att det industrivävda tyget var för tjockt för de allra minsta kropparna och beslöt att bilda en forskande vävargrupp. Under studiens löptid levererade vi handvävda filtar i storlek lämplig till de allra minsta. Den här fasen av undersökningen blev ett tydligt exempel på hur ett vårdande och vävande perspektiv möttes. Subani Melin, en av vävarna, skrev i boken I sin linda 2017-19:   

För elva år sedan förlorade jag min son Elias. Han dog på min arm bara några dagar gammal. När mitt barn dog fanns ingen filt. Jag önskar att det hade gjort det. Filten är för mig närhet, den är trygghet. Jag önskar att jag hade fått omsluta mitt barn i den kärleken. Att jag fått ge honom den värdigheten. Detta önskar jag även den förälder som likt mig nu förlorar sitt barn. Jag väver filtar för dem. … 

…De flesta av oss tänker: en dag blir jag förälder och jag förblir förälder. Ingen tänker: en dag blir jag förälder till ett dött barn. Ett förlorat barn som jag ska bära med mig vart jag mig i världen vänder.   

Vad visade studien? Först och främst att det fanns ett behov av en speciellt framtagen svepefilt som enbart är avsedd för förlustsituationer. Till skillnad från de textilier som normalt används i omhändertagandet av dödfödda och foster – som t.ex. vårdavdelningarnas lakan, handdukar, operationsdukar, eller för fostrens del blöjor och kärl av olika slag – ingår inte svepefilten i sjukhushusens cirkulära kretslopp.   

Värdighet, värdefullt, värdigt är de ord som mest frekvent användes i de frivilliga kommentarerna. Det betydde mycket att få ge en filt, att slippa använda sjukhusets märkta textilier. Filten upplevdes neutral och ingav ett lugn. De flesta föräldrarna i studien valde att låta filten följa barnet.   

Att kyla ned det döda barnet är nödvändigt för att ge föräldrarna tid för anknytning och avsked. Med intresse har jag följt professor Ingela Rådestads utveckling av kylbädden Cubitus baby. Personalen på Östra sjukhuset berättar om hur de bäddar med svepefilten i kylbädden, hur filten värms på utsidan av förälderns värme när barnet hålls i famnen, samtidigt som den kalla kroppen förblir isolerad inuti filten. Studien bekräftade vikten av att ha en filt i ett stadigt material som också har förmågan att absorbera vätska.  

Nuläge  

Idag ser filten ut så här: Mjukheten finns på svepefiltens insida, men efter råd av barnmorskor är nu filten stadigare och ändå, genom tygets dubbelbindning, elastisk i diagonal riktning. Materialen är ull och rami som har hög absorptionsförmåga. Färgskalan är ljus med toner och avvikande trådar i gulgrönt och blågrått, knappt synliga för ögat men som ger strukturen och mönstringen på filtens ovansida liv.   

Användningen, som en del av forskningen, fortsätter på Östra sjukhuset. Det har gett mig möjlighet att över tid uppskatta mängden filtar som behövs. Barnmorskorna på gyn har önskat ytterligare en mindre storlek. Storlekarna är 90x90, 70x70, 45x45 och sedan en tid tillbaka även 30x30 cm.  

Min egen filtresa är mycket konkret. I ateljén syr jag de minsta filtarna själv. De hjälper mig förstå att sorgen kan vara svår även om kroppen är väldigt liten. Utställningarna fortsätter och kontakten med föräldrar som mist barn har fördjupats genom engagemang i Spädbarnsfonden.   

En taktil etik 

Under arbetets gång har det som jag beskriver en taktil etik vuxit fram. ”Det är en etik som värnar och systematiskt reflekterar över vikten av det språk som ordlöst berör och påverkar människans olika sinnen, så som konsten har förmåga att göra. Inom det taktila området har textilen som material en unik ställning för att det kommer huden (människans största organ) nära och kan i utsatta situationer, som svepefiltarna visar, bli till språk och möjliggöra handlingar som respektfullt möter en människas värdighet och behov av skydd.” (3) Dessa insikter har fötts genom att få förmånen att uppleva ett vårdande och ett vävande perspektiv i möte. Estetiken och omsorgen möts i den taktila etiken.  

Inför framtiden 

– Min enda invändning mot det här projektet är att det är ett projekt. Svepefiltarna har förändrat mitt sätt att arbeta, säger en barnmorska. En annan stämma ur studieformuläret: Vi kräver att få ha dem i framtiden. Jag säger: Den fortsatta filtresan blir att försöka skapa en plattform så att filtarna kan erbjudas de sjukhus som är intresserade. Det är en lång väg att gå men riktningen är utstakad.

Författarpresentation: 

 Birgitta Nordström, textilkonstnär 

Disputerade i konstnärlig forskning med avhandlingen Famna, hålla, svepa – textil omsorg vid förlorad graviditet,22 maj 2026, Göteborgs universitet.  

www.birgittanordstom.se 

e-post: birgitta.nordstrom@hdk.gu.se