Aerosoler i tandvården
Hur stor är egentligen risken för smittspridning via aerosoler i tandvården? En svensk studie ger en fördjupad bild av hur partiklar, mikroorganismer och kemiska ämnen sprids i behandlingsrummet – och vilka faktorer som påverkar exponeringen.
Bakgrunden är välkänd: i princip alla tandvårdsbehandlingar genererar droppar och aerosoler genom användning av vatten och instrument. Dessa kan innehålla saliv, blod, bakterier och virus och därmed utgöra en möjlig smittväg. Studien har därför undersökt både spridningsmönster och innehåll i aerosoler vid olika behandlingstyper.
Mätningar genomfördes på tre kliniker med olika ventilationslösningar. Resultaten visar att partikelhalterna varierar beroende på behandling, där framför allt lagningar med roterande instrument tenderar att ge högre koncentrationer. Samtidigt var variationen stor och inga uppmätta halter överskred gällande gränsvärden. Halterna av härdplaster, metaller och kvicksilver var genomgående mycket låga.
En viktig iakttagelse är att partikelkoncentrationen var högst nära patientens mun och minskade snabbt med avståndet. Detta bekräftar tidigare forskning och understryker att den största exponeringen sker i den direkta arbetszonen för tandvårdspersonal. Samtidigt tyder resultaten på att partiklar successivt avsätts i rummet efter att de bildats.
När det gäller mikroorganismer påvisades inga virus i vare sig luft- eller ytprover. Däremot förekom bakterier på flera frekvent berörda ytor. Studien pekar på att variationer mellan kliniker sannolikt hänger samman med skillnader i hygienrutiner och desinfektion. Det noterades exempelvis att desinfektionsmedel med relativt låg alkoholhalt kan kräva längre verkningstid än vad som är praktiskt möjligt mellan patientbesök, vilket kan bidra till kvarvarande bakterier.
Mätningar av bakterier i luft visade stundtals relativt höga halter – inte bara i behandlingsrum utan även i korridorer och reception. Detta indikerar att ventilationens effektivitet spelar en avgörande roll även utanför behandlingsrummet. Samtidigt kunde man inte tydligt koppla bakteriehalter i luft till specifika behandlingstyper.
Ventilationen framstår över lag som en nyckelfaktor. Koldioxidmätningar visade generellt god luftkvalitet, men också att nivåerna tillfälligt kan stiga under arbetsdagen och förändras markant när ventilationen stängs av kvällstid. Även kvicksilverhalter ökade nattetid utan ventilation, om än från mycket låga nivåer.
Sammantaget visar studien att aerosolrelaterade risker i tandvården är komplexa men i de undersökta miljöerna väl kontrollerade. Halterna av potentiellt skadliga ämnen låg under gränsvärden, och inga virus kunde påvisas. Samtidigt kvarstår viktiga utmaningar: att säkerställa effektiv ventilation, att upprätthålla konsekventa hygienrutiner och att ha god kunskap om hur olika arbetsmoment påverkar exponeringen.
För tandhygienister och övrig personal innebär detta att befintliga skyddsåtgärder är relevanta – men också att detaljer i det dagliga arbetet, som avstånd till patienten, rutiner mellan patienter och ventilationens funktion, har stor betydelse för en säker arbetsmiljö.
Studien genomfördes av IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Praktikertjänst, Folktandvården, Klinisk mikrobiologi (KMB) vid Akademiska sjukhuset i Uppsala samt Ergonomi och aerosolteknik vid Lunds Tekniska högskola (LTH).
Text: Lena Munck