Krönika från Almedalen 2026

Man har i flera år pratat om hur Almedalsveckan är på nedgång, att den kanske är på väg ut och så vidare. Med 3200 programpunkter på fem dagar (som i realiteten kanske är främst tre dagar) så är jag inte så säker på det. Tittar man på statistiken så ser man att antalet arrangemang dessutom har ökat de senaste åren. Däremot så förändras veckan och det är väl naturligt för ett arrangemang som har funnits i 60 år. Kostnaden för att arrangera events har gått upp och det påverkar såklart utbudet. Stora företag och institutioner har större möjlighet att göra sina röster hörda, vilket färgar vad som ska vara ett demokratiskt och öppet samtal. Men i år såg jag också en ökning av mindre tält där organisationer på gräsrotsnivå lyfte sina frågor, så det hoppas jag kan fungera som en motvikt och något som fortsätter att växa.

Vårt fokus under veckan var såklart att nätverka, något som kan förefalla som en ytlig och omätbar insats men som faktiskt har en direkt effekt på det arbete vi utför resten av året. Bakom alla organisationer står människor av kött och blod, och om vi har tagit en glass i solen tillsammans så är chansen att vi skickar det där mejlet om samarbete i oktober påtagligt högre. Vi har också, precis som vanligt, sett till att lyssna in vad som diskuteras inom hälso- och sjukvårdspolitiken och skolan.

Att gå på panelsamtal och föreläsningar under Almedalsveckan är som att slicka på fingret och sticka upp det i luften för att se åt vilket håll vinden blåser. Vilka ämnen är heta? Hur går diskussionerna? Vilka bjuds in att diskutera? Under ett valår blir det där extra tillspetsat, då politikerna gör sitt yttersta för att markera sina positioner (och slå på varandra). Men om jag kort ska sammanfatta de hetaste potatisarna så var det dessa:

• Primärvården – mycket frustration över att omställningen till god och nära vård inte kommit längre. Många propagerar för fast läkarkontakt, men det finns också röster som hellre vill se en fast vårdkontakt. Vissa menar att en ökad statlig styrning skulle påskynda arbetet med att göra primärvården till navet inom sjukvården, men det regionala självstyret är starkt. ”Samverkan” har blivit ett uttjatat och nästan tomt ord.
• AI – Diskuteras inom princip alla fält. Ibland nyanserat, ibland svartvitt och vad som gör om du är positiv eller negativ till utvecklingen förefaller främst handla om du representerar ett företag eller en institution. De som lägger mest krut på att lyfta ämnet under Almedalsveckan är, lite hårdraget, övervägande de som har något att tjäna på det.
• Kompetensförsörjning – Inget nytt ämne direkt, men tyvärr alltid aktuellt. Det är nog också ett ämne som diskuteras brett, men vi fokuserade såklart på hälso- och sjukvården. Det är mycket ett trött konstaterande och samma återkommande resonemang, men det fanns ljusglimtar. Jag hörde en politiker som skulle vilja se ett lönelyft för vården på samma sätt som man gjort för lärarna och det hade man ju gärna sett komma till stånd. Jag lyssnade också på flera samtal om hur vi hjälper ungdomar att både hitta rätt i utbildningsdjungeln (utifrån vad vi behöver på jobbmarknaden) och hur vi ser till att nyexade akademiker snabbare kommer ut i arbete. Det kan jag inte minnas har diskuterats de senaste åren och det är samtal jag skulle vilja se mer av.

Personliga höjdpunkter under veckan var ett rundabordssamtal där jag var inbjuden att diskutera rehabilitering ur ett beredskapsperspektiv, panelsamtalet om hur sjukvården måste rustas nu för att kunna fungera i en kris (som vi var medarrangör av), alla de planerade och oplanerade samtal och inte minst vårt besök på logopedmottagningen i Visby där vi fick träffa några av våra fina gotländska kollegor!

Almedalen förblir en viktig mötesplats. Den är inte perfekt på något sätt, men den är unik i sitt slag och jag fortsätter att tro att det är viktigt att såna som oss är där och bidrar till mångfalden av perspektiv. Jag återkommer alltid till det, om vi ska höras i samtalet måste vi vara med i rummet.