Mötet: Generöst klimat underlättar forskning på Logopedkliniken 

För några år sedan fanns ingen doktorand inom logopedi på Logopedkliniken, nu finns det sex stycken.  

- Det finns inga forskartjänster för logopeder så alla doktorander har fått söka olika vägar för att komma igång med sina doktorandstudier. För vissa har det varit snårigare än för andra, säger klinikchef Birgitta Rosén. 

En lång väg till doktorandstudier

Helena Björelius blev intresserad av forskning redan i början av sin logopedutbildning. Med en bakgrund som mimskådespelare och 25 år inom teaterns värld påbörjade hon sin utbildning till logoped senare i livet, men redan när hon gjorde det första lilla forskningsprojektet på utbildningen tändes idén om att det var forskning hon ville hålla på med

- Jag fick samma påslag som när jag gjorde något kreativt inom teatern, berättar Helena. 

 I september i år ska Helenas avhandling vara klar, men vägen dit har varit allt annat än kort. Redan under utbildningen gick hon sommarforskarskola, direkt efter avslutad utbildning 2009 lästes statistikkurser in och ett år senare påbörjades masterprogrammet. Sedan hände livet och det dröjde till 2014 innan avklarad masterexamen. Specialisttitel inom motoriska talstörningar hos barn följde och därefter kampen för att få till doktorandstudier.  

 - Jag visste redan då att jag ville fortsätta titta på samband mellan generell motorik och talmotorik, men det är ett smalt område så att hitta handledare var inte lätt, säger Helena Björelius. 

 Trots stort stöd från sina chefer lyckades Helena inte hitta någon handledare och bestämde sig istället för att skriva sin egen projektbeskrivning och söka etisk prövning. 

 Helena ser flera anledningar till att bitarna till slut föll på plats till 2021 när doktorandstudierna äntligen påbörjades. När Logopedkliniken bytte kliniktillhörighet uppkom möjligheten att söka FOU-medel. En ny och positivt inställd prefekt godkände den etiska ansökan. Via en tandläkarkollega på arbetsplatsen fick Helena kontakt med en docent inom pedodonti som var intresserad av att handleda doktorandarbetet. Via alla de kontakter som Helena etablerat under åren lyckades hon sedan knyta ytterligare tre handledare till sitt projekt.  

- Man kan verkligen säga att mitt doktorandprojekt är tvärvetenskapligt, med handledare från pedodonti, fysioterapi, lingvistik och neurologi, berättar Helena. 

Masterprojekt blev doktorandprojekt 

Sara Burge visste tidigt att hon ville hålla på med forskning. Redan som barn älskade hon att föra statistik. Hemma vid middagsbordet kunde Sara berätta: ”Kalle blev utskickad ur klassrummet 13 gånger idag” för det hade Sara räknat och fört statistik över. Efter logopedexamen 2009 fortsatte Sara att läsa kurser på avancerad nivå.  

 - Jag visste att jag ville forska, men hittade inget problem som kändes kliniskt relevant för mig, berättar Sara. 

 När Sara kom tillbaka till sitt jobb på språkförskola efter en föräldraledighet hade hon en idé om ett projekt och berättade för sin chef att hon ville läsa en master. Denna chef kopplade ihop Sara med Sofia Strömbergsson, docent på Karolinska Institutet (KI) som var intresserad av att göra ett projekt på språkförskola. Det som först var ett masterprojekt, fortsatte sedan med sökta medel som ett doktorandprojekt.  

- Tack vare ett nära samarbete med KI kunde min chef fånga upp mitt intresse för en klinisk fråga och göra något praktiskt av det, säger Sara Burge.

Forskningsmiljön på sjukhuset 

Danderyds sjukhus är ett av Sveriges största akutsjukhus med flera universitetssjukvårdskliniker som bedriver forskning inom många områden.  

- Även om vi som logopeder ibland känner oss som udda fåglar på sjukhuset så finns det ett stort intresse från sjukhusets sida, vi upplever att de är stolta över det som vi logopeder bidrar med, säger Helena. 

I samband med att Logopedkliniken fick sin tillhörighet under neurologkliniken, gjordes ett arbete för att uppfylla kriterierna om att bli en universitetssjukvårdsklinik, vilket i praktiken innebär tillgång till flera forskningsrelaterade funktioner; som exempelvis möjligheten att läsa doktorandkurser på sjukhuset och att använda stöd från sjukhusets statistiker. De är sedan dess också kopplade till sjukhusets avdelning för forskning och utveckling (FOU) och till Karolinska institutet (KI).  

Forskning på Logopedkliniken 

På Logopedkliniken finns ett genomgående upplägg där det inom alla diagnosområden finns en så kallad huvudprocessledare. Logopeden som är huvudprocessledare har ett antal timmar varje vecka som ska ägnas åt utveckling och evidensbasering inom respektive område. De flesta huvudprocessledare är specialistlogopeder och flera av dem även doktorander. Det finns även delprocessledare som ges tid för att läsa in sig på ett mer avgränsat område.   

Logopedkliniken har också knutit till sig docent Sofia Strömbergsson från CLINTEC och logopedprogrammet på KI som förenat anställd, vilket upplevs korta avståndet mellan klinisk verksamhet och forskning.  

Både Sara och Helena är doktorander med klinisk anställning, vilket innebär att de behåller sin lön som logoped och jobbar kliniskt parallellt med doktorandarbetet. Andel kliniskt arbete varierar, men är ofta ungefär 50% 

- I praktiken fungerar det så att Karolinska Institutet och Logopedkliniken upprättar ett gemensamt avtal om att Logopedkliniken sätter mig till förfogande om jag kan finansiera min tid som doktorand, berättar Sara.  

Sara och Helena ser positivt på att befinna sig i en miljö där det både finns flera personer som doktorerar eller ägnar sig åt forskning i olika sammanhang. De beskriver det som ett lättillgängligt kunskapskapital i en värld med  mycket tyst kunskap.  

- Alla på arbetsplatsen behöver inte ägna sig åt forskning, men det underlättar med chefer och kollegor som förstår och uppmuntrar. När det finns flera i arbetsgruppen som ägnar sig åt forskning så blir det som en självklarhet, säger Sara. 

- Med en så stor klinik som genomför 48000 besök årligen (2025) känner vi oss förpliktigade att bedriva särskilt kliniskt förankrad forskning, säger klinikchef Birgitta Rosén. 

Råd till den som funderar på att bli doktorand 

Sara och Helena är överens om att det viktigaste för att bli doktorand är att ha ett stort intresse för sitt ämne. Sara jämför sig själv med en bonde som lever med sin forskning dygnet runt. 

- Det är väldigt mycket jobb, så jag skulle tycka det var svårt att doktorera på något som jag är halvintresserad av, säger Sara. 

Måste man drivas av intresse och leva med sitt forskningsämne? Eller är det möjligt att se det som ett vanligt jobb?  

Helena och Sara menar att det nog finns olika sätt att vara doktorand på.  

- Om du suttit här med någon av de andra doktoranderna på kliniken så kanske du hade fått en annan bild. Vi är mer ”grävlingsdoktorander”, som ramlar ner i ett kaninhål någonstans och tycker det är fantastiskt roligt, säger Sara. 

Du behöver alltid vara disciplinerad, organiserad och välstrukturerad och för många räcker det. Du måste inte leva med din forskning dygnet runt, säger Helena. 

För att öka möjligheterna att antas till doktorandstudier tipsar Sara och Helena om att ta plats och ha tålamod. Tala om för andra att du vill bli doktorand och våga ta kontakter. De tipsar också om att inte låsa sig vid logopedi, utan att också undersöka till exempel psykologi, lingvistik eller specialpedagogik som vägar till doktorandstudier. 

- Jag har tagit kontakt med alla möjliga personer: frågat, vågat vara nybörjare och säga ”jag tycker det här är spännande, det vill jag göra”. Till slut gav det resultat, säger Helena. 

De rekommenderar också att kontakta närmsta lärosäte och undersöka om det finns en möjlighet att bli forskningsassistent eller att göra ett masterarbete knutet till ett aktuellt forskningsprojekt. 

 - Det kan stundtals vara känslomässigt jobbigt som doktorand. Att vara masterstuderande har vissa likheter, vilket kan ge en känsla för om man vill fortsätta eller inte, säger Sara. 

- Vi får inte glömma att betona hur fantastiskt roligt det faktiskt också är att forska, säger Helena. 

Framtid 

I september är det dags för Helena Björelius disputation och hon har redan en plan för vad som händer därefter. Hon har redan flera projekt på gång och vill fortsätta kombinera forskning med kliniskt arbete. 

- Jag tycker att glappet mellan forskare och kliniker ofta är för stort, så jag vill gärna vara en brygga mellan klinik och forskning, fortsätter Helena.  

 För Saras del fortgår doktorandstudierna parallellt med det kliniska arbetet. Precis som Helena ser hon en stor vinst i att kombinera de två världarna.  

- Forskningen blir mycket roligare när man känner att vägen från det man tar reda på till att det landar i kliniken blir kortare. En läst vetenskaplig artikel blir till en diskussion på ett diagnosgruppsmöte, som landar i att vi ser brister i hur vi arbetar med föräldrar långsiktigt, vilket leder till att vi utvecklar ett sätt att utföra arbetet på, avslutar Sara. 

TEXT OCH BILD: STINA LINDQVIST

Det här är en artikel från Logopeden nummer 2 2026