Läs Karins dagbok när hon är volontärarbetare i Ghana

12 mars 2026 – resan

Klockan är 06:50 och jag sitter i en taxi till Arlanda, på väg mot mitt första uppdrag som volontär för Operation Smile, ett ”Speech Surgery Training Program” i Ghana. Det känns overkligt. Jag har en resväska full med saker som jag hoppas ska funka; fladdriga tunna kläder, några scrubs och ett reseapotek för alla tänkbara åkommor. Och Wasa knäcke-bars. Jag gillar inte sådana men det verkar som att det ingår i alla volontärers packning när de åker på uppdrag och jag följer alla råd och tips jag kan få. Vi är fyra svenska logopeder som reser tillsammans och det känns bra att ha sällskap på vägen. Ghana. 37 grader varmt. Åtta dagars intensivt arbete framför mig. Så spännande och så pirrigt.

Väl framme i Accra, 12 timmar senare, tas vi emot av Princess från Operation Smiles lokala kontor. Efter att ha brottats med bistra flygplatstjänstemän känns det fint med hennes soliga uppenbarelse. Ute är det kolmörkt och varmt som i en bakugn. Nu börjar det, nu är det på riktigt.

13 mars – ”speechday”

Första arbetsdagen – ”speechday”. Vi har en heldag ihop med våra ghananska kollegor för att förbereda oss inför screeningarbetet som startar i morgon. Utöver oss svenska logopeder är det åtta ghananska logopeder och ytterligare sex logoped-interns, som precis är klara med utbildningen och nu gör ett års praktik. Jamila är med också – väldigt roligt att träffa henne igen, och skönt med ett välbekant ansikte bland alla nya.

Vi håller till på Korle Bu Teaching Hospital. Vi lyssnar på ljudfiler med talbedömningar, diskuterar och funderar – vad är det vi hör i talet, och vad säger det oss om talarens gomfunktion? Vilken åtgärd skulle vi rekommendera, kirurgi eller talträning? Varför? Vi har några inspelningar från ghananska patienter och när de tar slut går vi över till svenska inspelningar. Snart kan alla säga ”Pippis apa piper” med klockrent uttal – otroligt användbar fras om de någon gång kommer till Sverige. ;) Stämningen är god och vi är laddade inför att träffa patienterna i morgon.

14 –15 mars – screeningdagar

Klockan ringer 05:45,men jag har varit vaken sedan strax efter fyra. Sent i går kväll anlände resten av det svenska teamet; tre plastikkirurger, två anestesiläkare och en foniater.

Det är 32 grader varmt redan på morgonen. Bussen kör oss genom ett myllrande Accra. Mängder av försäljare förbereder sina marknadsstånd för lördagskommers. Människor i vackra kläder med fantastiska mönster och färger balanserar allt man kan tänka sig på huvudet; stora fat med mat, varor staplade i höga torn, allt med en imponerande hållning och balans. Hur gör de?! Trafiken är galen.

När vi kommer fram till sjukhuset är gårdsplanen full av människor som väntar på bedömning. Cirka 100 patienter har kallats till screening. De sitter i skuggan av ett stort träd. Massor av glada barn leker och vinkar. Inne på sjukhuset är korridorerna fyllda av folk. Det är trångt, svettigt och högljutt. Vi börjar med ett möte, hela stora teamet tillsammans. Genomgång av dagen: olika bedömningsstationer, säkerhetsrutiner, vikten av kommunikation. ”Quality over Quantity”, ”Stay Hydrated!”. Alla är på – nu vill vi bara komma i gång.

Vi är fyra grupper med logopeder och plastikkirurger som tar emot och screenar patienterna tillsammans. Det här är ett undervisningsuppdrag med fokus på talförbättrande kirurgi. Varje patient undersöks gemensamt och undervisning sker parallellt med bedömningen. Vi träffar barn i alla åldrar, vissa tysta och blyga, andra mer framåt. Många pratar endast lokala språk, oftast twi, det största av Ghanas cirka 80 språk. Våra ghananska kolleger rör sig lätt mellan twi och engelska och översätter för oss svenskar när det behövs. Vi träffar även vuxna patienter med helt oopererade gommar. De har alla ett mycket svårförståeligt tal, och vittnar om en utsatt tillvaro; en ung man har blivit av med jobbet på grund av sitt tal, en ung kvinna berättar att folk tror att hon är ett spöke för att hon pratar så konstigt. Dagens sista patient är en 36-årig kvinna med öppen gom, som kämpar så att hon blir alldeles svettig för att få fram orden. Vi blir alla tagna av dem, de har varit stigmatiserade i hela sitt liv. Nu ska de få en operation och sedan väntar hårt arbete med talträning för att bryta den kompensatoriska artikulation som gomspalten har lett till. Det känns väldigt bra att kunna hjälpa dem.

När söndag kväll kommer har 114 patienter screenats. Jag är helt slut, oförmögen att tänka en vettig tanke. Utanför sjukhuset blir vi omringade av barn som vill göra high five och leka. Tidigare blyga barn är nu stojiga och glada. Alla vill vara med. Vi gör klapplekar och high fives om och om igen. Vinkningarna tar aldrig slut när vi till sist kliver på bussen, trötta men alldeles varma i hjärtat.

16 mars – dags för operationer

I dag startar operationerna. Tre operationsbord fördelat på två rum. Det kommer att vara full aktivitet under fem dagar för kirurger, anestesiläkare och sköterskor. Vi logopeder sätter nu igång ”Education Days”, med föreläsningar, seminarier och work shops. Arbetsdagarna är långa och intensiva, men givande. På kvällarna samlas det svenska teamet på hotellet. Det är skönt att gå igenom dagarna och prata av sig om alla intryck på svenska. Vissa i teamet har varit volontärer länge, andra gör sitt första uppdrag, precis som jag. Alla är väldigt trevliga och roliga att vara med. De blir lite som en familj.

18 mars – Speech on Wheels

Utfärd till Koforidua, 2,5 timme inåt landet. På sjukhuset i Koforidua finns en av Operation Smiles fem logopedkliniker. Sjukhuset har ett upptagningsområde på 2,9 miljoner människor, för dessa finns en (!) logoped. Logopederna i Ghana har en enorm case load och ett brinnande engagemang. Många jobbar långt hemifrån och är borta från sina familjer månader i sträck. Andra pendlar flera timmar om dagen och driver ibland dessutom privat verksamhet vid sidan om. De jobbar i princip jämt och ersättningen är mycket låg. Man får onekligen lite perspektiv på tillvaron…

Vi åker med Speech on Wheels-bussen, en mobil logopedklinik med två små behandlingsrum. Tio patienter har kallats till behandling. Vi hjälps åt att ta hand om dem och genomföra talträning. Jamila och jag jobbar tillsammans i ett av bussens pyttesmå rum. Bussen står parkerad mitt i solen och vi måste stänga av motorn och luftkonditioneringen för att kunna höra patienterna. Det RINNER svett under kläderna, men det är bara att gilla läget och det går förvånansvärt bra trots hettan.

19 mars – kalibrering & samlyssning

I dag ägnar vi nästan hela dagen åt kalibrering och samlyssning. Vi har haft med oss inspelningsutrustning från Sverige för att spela in talbedömningarna under screeningdagarna och har nu en stor bank med inspelningar att öva på. Vi har satt ihop protokoll så att alla kan anteckna förekomst av olika spaltrelaterade talavvikelser under lyssningen. Vi lyssnar, diskuterar, lyssnar igen, guidar och förklarar. Vissa avvikelser uppfattas tydligt av alla, andra är svårare att uppmärksamma. Det är otroligt roligt att grotta ner sig ordentligt i arbetet, jag tror att vi blir lite höga allihop. Vikten av inspelningar för att kunna göra en ordentlig talanalys blir väldigt tydlig – liksom nödvändigheten att träna sitt öra. När dagen är över är vi helt slut och konstaterar kognitiv fatigue hos samtliga. I morgon återstår sammanfattning och utvärderande samtal.

En känsla av separationsångest smyger sig på. Snart är denna intensiva, utmanande men fantastiska vecka över. Vi har levt som i en bubbla med vårt ghanansk-svenska team, nu är det vardagen där hemma som känns overklig.

20 mars – svettig avslutning

När sista operationssalen stänger på fredagen har 44 patienter opererats och logopedbehandling planerats för långt fler. Vi är alla nöjda med arbetet och glada att kunna göra skillnad för människorna vi har träffat.

På kvällen hålls avslutningsfest för hela, stora teamet. Kvällsluften är fortfarande tryckande varm. Det dansas under natthimlen, och vi svettas till och med om knäskålarna.

Jag lämnar Ghana med nya erfarenheter och kunskaper, tacksam över vad jag fått vara delaktig i och med en förhoppning om att någon gång få återvända.

P.S. Wasa-knäcket åker med hem igen – oätet. Nästa gång vågar jag resa utan.

Foto: Nana Kissi

OM KARIN ÖBRINK BOMAN

o   Jobbar sedan ett par år tillbaka som logoped i LKG-teamet på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

o   Har tidigare arbetat på logopedmottagning och många år inom skolan med elever med grav språkstörning.

o   ”Att hjälpa barn och ungdomar att överkomma svårigheter med tal och språk känns både viktigt och meningsfullt – och det är så roligt! Jag skattar mig lycklig över att ha ett arbete där jag faktiskt kan göra skillnad.”