Hoppa till huvudinnehåll Sök Logga in Bli medlem

MÖTET Julia Labba – förälder och logoped med två olika perspektiv på selektiv mutism. 

Publicerad: 2026-11-18 15:03

Julia är logoped med särskilt fokus på selektiv mutism men hon är även förälder till ett barn med diagnosen.

Hennes dotter fick diagnosen selektiv mutism 2019 men Julia hade flera år innan dess tänkt att det nog kunde vara just det som hennes dotter kämpade med.  

- Jag minns att jag läste en del amerikansk litteratur för det fanns inte så mycket på svenska då, säger Julia. 

Hennes dotter var nio år när hon fick diagnosen, sen fick hon vänta fyra år för att få stöd av en KBT-terapeut. En väntan som gjorde att ångesten växte, berättar Julia. 

Sedan dess har kunskapen om diagnosen växt och det är idag fler som vet vad selektiv mutism innebär. Men det finns fortfarande mycket att göra och Julia uttrycker att vi som logopeder behöver lyfta diagnosen samtidigt som logopedutbildningarna måste utbilda mer i ämnet. 

Att vara både logoped och förälder 

I sin roll som logoped på skola möter Julia ibland barn med selektiv mutism i skolan. Hon är med och upptäcker barnen och kan hänvisa till att remittera vidare till rätt instans.  

- Med ”logopedögon” kan jag se att det inte bara handlar om blyghet eller något annat, säger Julia.  

Julia föreläser även om selektiv mutism på logopedutbildningen på Umeå universitet, med båda sina perspektiv i fokus. I sitt eget företag handleder hon förskole- och skolpersonal som har barn med diagnosen. Hennes kunskap och erfarenhet om selektiv mutism är därför gedigen och föräldraperspektivet har hon med sig i och med att hon själv varit/är där. 

- Utifrån att vara en förälder med ett barn med selektiv mutism känns det som att jag har fått en större förståelse för vad föräldrarna brottas med varje dag, reflekterar Julia.  

Att ha ett barn som pratar i vissa situationer och inte i andra kan vara svårt att hantera om man inte får stöd i hur man ska bemöta det. 

Förälderns roll i behandlingen 

Hon är tydlig med att man inte får glömma föräldrarna i behandlingen. De behöver även ett stort stöd för att klara av att utsätta sitt barn för sådant som de egentligen vill skydda dem från. Föräldrarna kan behöva behandlingsinsatserna lika mycket som barnet. 

- Föräldrar behöver stöd i att man inte alltid ska prata för sitt barn och hur man ska hantera att man utsätter dem för något som är det värsta ens barn vet, säger Julia. Man vill det bästa för sitt barn, men hjälpen riskerar ibland att stjälpa i det långa loppet.  

Som förälder har Julia själv fått jobba med att utsätta sitt barn för olika situationer och att det har varit tufft i perioder 

- När man ser att ens barn får tårar i ögonen och blir alldeles stel, man vill såklart inte att ens barn ska må så dåligt, så får man intala sig själv att det inte är farligt. Det är inte farligt för barnet och det är inte farligt för mig som förälder, förklarar Julia. 

Hon beskriver att hon har gjort en egen resa som förälder och att oron idag, när dottern är i gymnasieålder, har minskat jämfört med tidigare. 

Vikten av strategier 

Julia pratar mycket om vikten av att hjälpa barnet med strategier för olika situationer som kan uppstå. Hon tar exemplet att hennes dotter missade bussen och behövde berätta för läraren på något sätt varför hon blev sen till lektionen. 

- Eftersom hon inte kan säga det till läraren i klassrummet måste hon hitta en strategi för hur hon ska berätta det. I det här fallet skickade hon ett mail till läraren och förklarade situationen, berättar Julia. 

Att skapa möjlighet till självständighet är mycket viktigt för att ett barn med selektiv mutism ska kunna utvecklas i sin självständighet överlag. Och blir såklart viktigare ju äldre barnet är.  

- I äldre årskurser kan det vara svårare att förutse varje lärares intention med lektionen. Kommer det finnas talkrav, vad kommer läraren säga och så vidare. Men det är ju även så det är i den stora världen, det går inte alltid att vara helt förberedd för vilka situationer man kommer att hamna i, förklarar Julia.  

Hon menar att det till stor del är något som barnen och föräldrarna behöver hjälp med i behandlingen. Hur man, både som barn och förälder, ska skapa de där strategierna som gör att man även klarar av oförutsedda händelser. 

 Diagnosen i skolans värld 

I sitt jobb som skollogoped har hon förmånen att följa ett barn genom sin skolgång och hon tycker det är en ynnest att få se ett barn med selektiv mutism utvecklas i sin vardag.  

Hon poängterar vikten av att så många som möjligt av de vuxna som är runt barnet i skolan har kännedom om diagnosen, även till exempel matsalspersonal om det är möjligt. 

- Det kan räcka med att en person säger något i stil med ”varför pratar inte du” och så är den dagen förstörd, säger Julia.  

Måendet och möjligheten att vara i ett sammanhang kan då svänga snabbt hos ett barn med selektiv mutism. Vilket man även måste ta i beaktande under skoldagen. 

 - Samarbete är ett måste, både mellan förskola/skola och förälder men även mellan andra instanser, tycker Julia. Eftersom barnet oftast pratar hemma möts skola och föräldrar av olika sorters utmaningar men man måste hjälpas åt för att kunna hjälpa barnet. 

Julia har varit och pratat med nya lärare till exempel mellan varje stadiebyte, för att skapa en bra relation med skolan. Det är viktigt att föräldrarna får möjlighet att dela nuläget och planen framåt. 

- Det är även viktigt att barnet inte börjar identifiera sig som någon som inte pratar, det ska inte märkas att barnet inte pratar, beskriver Julia. 

Läraren måste tolka barnet och Julia berättar om många lärare som är fantastiska på att hitta de sätt som gör att alla barn får känna att de är delaktiga. Men det är något som man måste jobba med hela tiden. 

 Utmanande att hitta rätt i vården 

Julias egna erfarenheter av vården som förälder till ett barn med selektiv mutism har varit varierande. Det tog först lång tid innan de fick hjälp och de har fått byta terapeut flera gånger samtidigt som det alltid är svårt att veta i början vilken kunskap terapeuten har om diagnosen. Julia är såklart i en speciell situation då hon har mer kunskap själv än gemene man. 

- Men jag kan ju inte behandla mitt eget barn, hon pratar ju med mig, säger Julia.  

Hon beskriver vikten av att man som vårdpersonal kan känna in sin patient och även utvärdera om det är en matchning som funkar. Är inte patienten trygg med terapeuten går det inte att komma framåt med behandlingen. Med en terapeut gjorde hennes dotter flera framsteg, upplägget fungerade för henne. Sen fick de byta terapeut och det blev en dipp igen.  

Vikten av samverkan 

Julia tycker att logopeder och psykologer ska jobba i team kring patienten. Logopeder kan tillföra mycket med sin kunskap om kommunikation och tal. 

- I skolan kan vi som har möjlighet att observera i klass, hjälpa till att uppmärksamma barn med diagnosen men även stötta lärare när diagnos finns, säger Julia.  

Samarbetet mellan logopedmottagning, BUP och skola är av yttersta vikt. 

- Det finns flera personer som är superbra och kan mycket om diagnosen. Men de är ju bara enskilda individer, säger Julia. Och det kan vara svårt att få till möten med andra instanser. 

Hon efterlyser nationella riktlinjer för att få möjlighet till bättre samverkan och helt enkelt bättre stöd till patienterna. 

- Mycket faller ju dock tillbaka på skolan då det är där barnen vistas i sin vardag. Jag upplever att kunskapen där har ökat men att det fortfarande finns mycket att utbilda kring för att de här barnen ska få en så bra skolvardag som möjligt, avslutar Julia. 

Hon poängterar samtidigt att skolan/lärarna inte kan göra allt. Men får man till ett bra samarbete mellan olika aktörer finns iallafall förutsättningar för att kunna skapa en så bra vardag som möjligt för barnet med selektiv mutism samt en möjlighet till positiv utveckling. 

TEXT: MAJA JÄGERVALL
Det här är en artikel ur Logopeden nummer 3 2026

Mötet