Samarbete i fokus – men ibland måste facket ryta till

Bilden av facket som bråkiga och konfliktinriktade har ganska lite med modernt svenskt fackligt arbete att göra. Svenska fackförbund är bland de minst konfrontativa i världen – och strejk används bara i undantagsfall. Det kan
varslas om strejk, men vanligtvis är det mest vapenskrammel. I alla fall om man får tro German Bender, utredningschef på Arena idé, som har skrivit en bok om Teslastrejken.

– Förbund som hellre förhandlar än strejkar är ofta mer framgångsrika över tid. De har fått mer gjort än de som strejkar mycket. Men det betyder inte att förbunden borde sluta strejka. Som jag ser det finns det inget motsatsförhållande mellan förhandling och strejk eller konflikt. För att nå framgångar i förhandlingen måste hotet om strejk vara verkligt, säger German Bender.

Han menar att konfliktvapnet är en kunskap som behöver hållas vid liv. Det är också en väldigt tydlig signal till de egna medlemmarna att man står för något. Samtidigt finns det en risk för besvikelse när fackförbund gör
verklighet av ett varsel om strejk.

– En strejk mynnar ju nästan alltid ut i en slags kompromiss. Man uppnår inte allt man vill. Och det kan skapa ett missnöje bland medlemmarna. Många förbund gör därför bedömningen att man uppnår tillräckligt bra resultat utan att strejka.

GERMAN BENDER pekar på att situationen också är väldigt olika för olika förbund. Att skapa nytta och vara relevanta för medlemmarna gör man på helt olika sätt om man är ett LO-förbund med homogen medlemsgrupp
som till exempel Hamnarbetarförbundet, eller ett Saco-förbund med väldigt olika typer av medlemmar som SRAT. Medlemmarna kan ha helt olika och ibland motstridiga intressen inom förbundet och därför vilar mycket av det fackliga arbetet på de förtroendevalda som finns ute på arbetsplatserna, menar Hanna Adlerteg-Melinder, förhandlare på SRAT:s kansli i Stockholm. 
– De gör mycket av det arbete som medlemmarna ser. Raster, arbetsklimat, dagsljus eller semesterplanering till exempel. Därför lägger vi mycket tid på att utbilda dem. Det är viktigt att de är pålästa, kan sina rättigheter och att de får tid för det fackliga arbetet. MBL ger ju våra förtroendevalda rätten att kalla till dialog eller förhandling. Är de dessutom skyddsombud har de ytterligare rättigheter genom Arbetsmiljölagen.

Hur vill ni att de förtroendevalda ska arbeta?

– Vi förespråkar att de alltid ska söka en konstruktiv dialog i första skedet. De ska vara tydliga och vakta de avtal som finns. Finns det ett problem är det bra om de kommer med ett förslag på lösning och är med och bidrar
till att genomföra förändringen. Väldigt ofta hjälper det.

MEN INTE ALLTID. För många fackliga kan det kännas som att man tjatar om samma frågor om och om igen.
– Det kan vara bra med ett trevligt förhandlingsklimat, men inte för trevligt. Jag brukar säga att man inte ska bli för tjenis, då är det lätt att tro att man är överens, utan att man faktiskt är det. Det gäller att behålla fokus på sakfrågan. Långsiktigheten är viktig i arbetet, men det finns också situationer där arbetsgivaren helt enkelt inte lyssnar.
– Ibland måste man slå näven i bordet och sätta hårt mot hårt. Vi ska ta fajten när det behövs, och då finns viförhandlare på kansliet där för de förtroendevalda.

En annan dimension av det fackliga arbetet är de mer strategiska frågorna som SRAT centralt arbetar med. Förhandla fram centrala avtal, stötta och utbilda förtroendevalda i svåra personärenden, opinionsbilda mot
allmänheten, påverka politik och lagstiftning med mera. SRAT jobbar både nationellt och internationellt. 

– De stora fackliga frågorna om vi blickar framåt i tiden tror jag kommer att vara arbetstiden och hur AI påverkar arbetsmarknaden, säger Hanna Adlerteg-Melinder.