Logopeden Kajsa Lamm hjälper barn som inte kan äta

År 2015 var logopeden Kajsa Lamm med i Nyhetsmorgon för att prata om barn  som inte äter. Hon hade precis skrivit en bok i ämnet, och visste mycket väl att många kämpade med problematiken. Riktigt hur många det var, och riktigt hur stor desperationen, hade hon dock inte insett. När hon kom till studion visade det sig att den andra gästen var sjuk, med resultatet att Kajsa Lamm fick tjugo minuter i primetime – och ett ordentligt nationellt genomslag.
– Det brakade till i Tv4:s inbox, och det brakade till i min också. Jag fick efter det flera mejl om dagen från föräldrar som var glada över att någon äntligen pratade om det här. De var jätteförtvivlade över att deras barn inte åt och att de inte fick hjälp.

Hon gav sig ut på vägarna; åkte landet runt för att försöka hjälpa familjer. Det skedde vid sidan om, utan stöd från någon arbetsgivare.
– En viktig del av det var ren ”handpåläggning”, för att få de här föräldrarna att ta ett djupt andetag och inse att deras barn inte kommer att avlida i detta nu. Men jag försökte också ge dem lite kunskap.

Barn som inte äter är ett laddat fenomen, och komplicerat. Förut talade man om
barn som kan men inte vill äta. Sedan om ”matvägran” – ett ”gräsligt” begrepp, enligt Kajsa Lamm. Med tiden nyanserades det till ”ätovilja”, vilket är bättre, men också det leder tankarna fel, säger hon. Själv talar hon hellre om ”ätsvårigheter”.
– Jag menar, och här har jag mycket forskning bakom mig, att det inte handlar om att barnet inte vill äta, utan att det inte kan.

DET FINNS MÅNGA olika orsaker till oförmågan. Barn kan ha problem med den orala motoriken, så att de har svårt att tugga, svälja eller röra tungan, eller med  magen och tarmsystemet, så att de mår illa, har förstoppning eller reflux. Ytterligare förklaringar kan vara över- eller underkänslighet för smak och
konsistens. Ätsvårigheter kräver därför multiprofessionell utredning, där olika  kompetenser samverkar.
– För oss logopeder handlar det mycket om tuggandet, sväljandet och förmågan att hantera mat, både med händerna och munnen. Jag har suttit och kladdat väldigt mycket, försökt locka barnet att tycka att maten inte är skrämmande, ända till dess att det kan tänka sig att ta i den, kanske sätta en klick créme fraiche på min eller mammas kind – och sedan i bästa fall råka få i sig lite.

I dag är Kajsa Lamm en av landets främsta experter på ämnet, men det tog några år på universitetet innan hon förstod vad hon skulle ägna sig åt. Hon inledde sina studier med humanistiska kurser. Ett plötsligt slag avbröt dock den banan: kronisk artritsjukdom. Hon var rätt illa däran. Sjukskriven ett år. Det innebar samtidigt att hon fick tid att reflektera, känna efter och – byta spår. Först tänkte hon sig en ny  framtid som fysioterapeut.

– När jag förstod att det inte funkade med mina ledproblem, var det en person i familjen som föreslog att jag skulle bli logoped i stället. ”Logoped – vad är det?” sade jag. Så kollade jag upp det och insåg att det var klart att jag skulle bli logoped.

Under sjukskrivningen hade hon kommit fram till att det var människor hon ville  jobba med. Helst med funktionsvariationer. Egentligen hade hon vetat redan som barn, men konvalescensen blev en påminnelse.

– Jag tror att den hänger ihop med att jag hade en bror med Duchennes muskeldystrofi. Han dog när jag var 13 år, och livet med honom präglade mig.
Hon minns honom som någon som trotsade väldiga hinder; som reste världen runt i sin rullstol, studerade och åt allt med munnen, trots sina stora fysiska begränsningar.
– Jag vet inte om du har funderat över vid vilka tillfällen du är ditt allra sannaste, innerligaste jag, själva kärnan, där du får fram det som är bäst med dig? Det här låter knäppt, men jag är det när jag är med barn med olika funktionsvarianter.

Hon talar om en intuitiv, ofta ordlös interaktion.
– Där hittar jag det som är kärnan i livet. Om det ”mejkar sense”, som barnen säger?

JUST NU JOBBAR inte Kajsa Lamm kliniskt som logoped. Den privata verksamhet som hon har bedrivit sedan 2014 hinner hon inte riktigt med längre. Huvuddelen av hennes tid ägnas i stället åt medicinska fakultetens centrum för undervisning och lärande på Lunds universitet, där hon undervisar doktorander i muntlig kommunikation.

– De får hjälp med att presentera sin forskning på ett sätt som gör att en åhörare kan förstå och tycka att det är roligt och intressant. Det handlar dels om sådant som att utforma en powerpoint på ett effektivt sätt (tips: inte tusen grafer och en  halv roman i textomfång), men också om att använda rösten dynamiskt och  varierat.
– För att lyckas kan man hårdraget säga att det gäller att närma sig Hans Rosling snarare än någon som läste upp nyheterna på 70-talet.

Heltidsanställningen på medicinska fakulteten innebär dock inte att hon har lämnat frågorna kring ätsvårigheter. Hon föreläser för kommuner, regioner och föräldrar, och svarar fortfarande på ett eller ett par mejl och telefonsamtal per vecka från personer som behöver hjälp.
Hon forskar också i ämnet. En licentiatavhandling är färdig, och hon planerar att fortsätta hela vägen fram till disputationen – om hon orkar. Den akademiska  vägen är i hennes fall särskilt krävande.

– Jag har kämpat för att få ihop ett forskningsprojekt och att hitta en handledare. Det finns liksom inget färdigt stort program kring de här frågorna, på något universitet i Sverige, så vitt jag vet. Så jag har fått komma på mitt eget.

Det gäller att vaska fram både pengar och ork, konstaterar hon.
– Det är rätt så tufft att vara först med saker, och inte så lätt att hela tiden driva
allting ensam. Jag ingår inte i någon forskargrupp just nu, utan är fri.
Det sista skulle kunna fungera som en beskrivning av hela hennes yrkesliv. Kajsa
Lamm har inte gått den bekväma vägen. Hon har fått kritik för att vara för kreativ och drivande, och har i perioder varit tvungen att arbeta oavlönat. Passionen har dock hittills övervunnit begränsningarna.

– När man kan nå fram till barnet, antingen själv eller genom föräldrarna, och barnet för första gången svarar, eller tar emot maten via munnen – det är så nära livet man kan komma. 

En vanlig arbetsdag

09.00: Sätter doktoranderna i arbete – jobb  med storyboarding.
10.15: Kaffe! Småprat med deltagarna – blivande forskare från hela världen.
10.30: Presentation om hur man kan tänka när man vill illustrera sin forskning.
12.00: Mat. Svara på mejl, kanske hinna läsa en sida i någon uppsats jag handleder.
13.00: Fortsatt kurs.
15.15: Administration: Kolla vilka kommande övningar vi ska göra, testa ny röstövning jag vill inkorporera.
18.00: Matlagning, tvätt och annat onödigt.
19.30: Mejlar om nya projekt. Skriver lite på nästa publikation. Mejlar eller pratar
med föräldrar som inte hittar rätt i vårdapparaten.

TEXT: TIM ANDERSSON FOTO: ERIKA WEILAND