Hoppa till huvudinnehåll Logga in Bli medlem

Björn Nordh är strategisk säljare på Green Cargo. Foto: Per Knutsson.

Vart är vi på väg? Björn Nordh är strategisk säljare på Green Cargo

Publicerad: 2024-10-08 20:16

MÖTET: Räkna inte bort tågtrafiken. Green Cargos Björn Nordh har hittat den perfekta lösningen på ett kommande logistikproblem: hur man ska frakta infångad koldioxid.

År 2020 var Green Cargos strategiske säljare Björn Nordh på en mässa i Köpenhamn, där man diskuterade möjligheten att transportera infångad  koldioxid.
– Jag reste mig upp inför de 250 personerna som samlats där och ställde en enkel
fråga: ”Har ni någon gång övervägt tåg?” Då utbröt skratt i hela salen.

Han berättar om händelsen under lunchpausen på Energimyndighetens  nätverksträff på Citykonferensen i Stockholm. Han sitter framåtlutad i en soffa, så engagerad att han glömmer att själv ta mat.

Under klimatkrisens snabbt mörknande himmel har många, inklusive statsminister
Ulf Kristersson, lyft fram den så kallade CCS-tekniken (Carbon Capture and Storage) som en springa av ljus. Kanske avgörande för att vi överhuvudtaget ska  klara Parisavtalet. Det handlar om att fånga in utsläpp från stora industrier, avskilja koldioxiden och sedan förvara den djupt nere i berggrunden.

Volymerna är stora. Sverige har potential att samla in ungefär 30 miljoner ton per år. Frågan om transporten är med andra ord central.

Pipelines, lastbilar och pråmar är vad som brukar föreslås. Efter att ha blivit utskrattad på den där mässan i Köpenhamn fick Björn Nordh av en tysk person veta att det sistnämnda är det självklara alternativet. Samma sommar blev det  torka i Europa, och Rhen sjönk på vissa håll till runt 30 centimeter. Inte en pråm gick.

– Skrattar bäst som skrattar sist! Nej, tåget är ett säkrare alternativ, menar Björn Nordh. Dessutom mer klimatneutralt. Och faktum är att det redan transporterar koldioxid. Det insåg han när han tittade närmare i kundkatalogen.
– Vi kör koldioxid för Linde Gas, vilket sedan blir kolsyrepatroner. Det har vi gjort  sedan 80-talet, så varför ska vi bygga upp ett helt nytt transportsystem när det redan finns en traditionell infrastruktur för det här?

En man på ett kontor

BJÖRN NORDH KOM till SJ via ett sommarjobb 1989. Då var han 19 år. Han hade inga tankar på att bli kvar där, men ett par år senare erbjöds han en intern  chefsutbildning och tjänsten som chef för SJ Expressgods. I den rollen stannade han i två år. Sedan blev han tågkonduktör.
– Problemet var bara att jag var yngst av alla tågkonduktörer och hamnade längst ner på listan, vilket innebar att jag fick ta de turer som blev över: jätteoregelbundna tider och helger – jag jobbade när som helst egentligen.

Som elitspelare i handboll var det svårt att få ihop det, så han gick vidare.
– År 1997 påbörjades avregleringen av järnvägen. Vad som senare skulle bli Green Cargo bildades, och jag flyttade till Örebro för att vara med och bygga upp det nya bolagets kundservice och operativa verksamhet.

Han hann sedan avverka några chefsuppdrag, först som gruppchef och sedan som avdelningschef för Green Cargos planeringsavdelning, innan han – på väg att till sist lämna branschen för något nytt – erbjöds jobbet som strategisk säljare.

– Vad som lockade var i grund och botten att vi har en bra produkt: miljövänliga transporter – hur svårt kan det vara? Jag är ingen säljartyp, men det var en kollega som frågade: ”Är du stolt över att jobba på Green Cargo?” ”Ja”, svarade jag. ”Bra – då är du en säljare”.

PARALLELLT MED yrkeskarriären ar Björn Nordh också haft en facklig bana. Nyligen valdes han till vice ordförande för SRAT-föreningen Trafik och järnväg (TJ), och inför årsmötet på Green Cargo i höst har han valberedningens stöd för att ta över ordförandeposten i den lokala klubben.
– Jag vill ha mycket att göra, konstaterar han med ett leende, fortfarande  framåtlutad i soffan, fortfarande utan någon mattallrik framför sig.

En man står framför ett tåg

Så vad hoppas han på för TJ:s räkning? Framför allt att föreningen blir mer framträdande i debatten.
– Det har varit väldigt mycket diskussioner om järnvägen de senaste åren, men vi med 3 400 medlemmar i administrativa tjänster kommer sällan till tals. Det ska förändras, det är ett löfte från mig.

Och visst finns det mycket att komma till tals om. Branschen har stora och för alla synliga problem. Björn Nordh har upplevt hur järnvägen nedgraderats år efter år.
– Jag säger inte att det var bättre förr, men alla som står på en tågperrong och får sitt tåg inställt ser i alla fall att det inte är bra som det är nu. Det finns pendeltåg i Stockholm som går knappt varannan gång, och i Örebro ställs tåg in var tionde minut. Det är inte hållbart.

»Alla som står på en tågperrong
och får sitt tåg inställt ser att
det inte är bra som det är nu.«

Så vad behöver göras? Han menar att det krävs ett omtag på en övergripande nivå, och vill se en utredning av avregleringens effekter.
– När Sverige gick in i den här avregleringshysterin var England förebild, och där har staten sedan dess tagit tillbaka kontrollen över järnvägen. Kanske ska vi överväga samma sak, eller hitta en mellanväg.

BJÖRN NORDH SER uppenbart plågad ut när han talar om tågets falnande rykte. När han började i branschen fanns en stor stolthet bland de anställda säger han. Nu är det mer av irritation. Men så återvänder han till koldioxidtransporten: Kanske kommer den inte bara att innebära en renässans för godståget utan också ett nytt narrativ kring järnvägen i stort!

Så hur långt ifrån är vi att den här tekniken ska bli verklighet? Green Cargo är just nu involverade i fyra projekt som ska vara igång 2027. Ett  sådant äger rum i Jordbro, där Vattenfall planerar en fullskalig anläggning för koldioxidinfångning vid kraftvärmeverket.
– Där handlar om 125 000 ton per år, som vi ska transportera i järnvägsvagnar. Vi vet bara inte vart, just nu.

«Det vi egentligen försöker göra 
är ju att rädda världen.«

NEJ, VISSA pusselbitar saknas ännu. Det behövs en del ”politiska beslut”, som han säger, för att finansieringen ska vara i hamn. Företagen föregår politiken. Faktum är att Sverige har hamnat efter i utvecklingen i koldioxidinfångning och -förvaring. För några år sedan var vi ledande, men på sistone har flera av de nordiska länderna gått om oss. 

– Att vi har hamnat sist beror på politisk oenighet, och en känsla av: Varför ska vi göra det här, när det är Kina och USA som släpper ut nästan allting? Men det finns pengar att tjäna. Vi såg det senast när Microsoft köpte utsläppsrätter i energibolaget Stockholm Exergi, som planerar för Europas största bio CCS- anläggning.

Deltagarna i Energimyndighetens nätverksträff på Citykonferensen i Stockholm börjar göra sig redo efter lunchpausen. Till sist kommer en kvinna fram till Björn Nordh i soffan. 
– Jag ska inte avbryta er, men önskar ni lunch?
Han tittar upp och tar tacksamt emot en tallrik kyckling. 
– Kan vi i de nordiska länderna visa på en fungerande ekonomisk styrmodell för det här, så kommer andra att hänga på. Det vi egentligen försöker göra är ju att rädda världen. 

En dag på jobbet

07.30: Arbetsdagen börjar med uppföljning av gårdagens arbetsuppgifter. Tar hand om kundmejl och frågor som dyker upp.

09.00: Här börjar mötestiden: kundmöten, kundevent, seminarier.

11.30: Lunch.

12.30: Mötena fortsätter. Kunduppföljningar och kundplanering framåt tar mycket tid i anspråk.

15.00: Planeringstid fram till 16.30. Förbereder presentationer.

 

Fakta: Björn Nordh

Ålder: 54 år.
Gör: Strategisk säljare på statligt ägda Green Cargo, Sveriges största aktör inom
hållbar järnvägslogistik och en viktig logistikpartner till svenskt näringsliv. I hans
uppdrag ingår att sälja in tågtransporter och ansvara för de affärer som Green Cargo
har med energi- och drivmedelsindustrin. Kunderna är St1, Stena Recycling och Arlanda flygbränsle. Ungefär 40 procent av tjänsten ägnar han åt olika uppdrag
gällande den framtida koldioxidtransporten. Det handlar om alltifrån att profilera 
tågtransporter till att ta fram logistiklösningar.
Familj: Sambo, barn och barnbarn.
Fritid: Golf och vandringar.

 

Bilderna i reportaget och spårsäkerhet

På omslaget till nummer 3 av tidningen Essens och i reportaget finns foton från ett spårområde. Observera att det är förbjudet för obehöriga att befinna sig i spårområden!

Fotograferingen gjordes under kontrollerade former under övervakning. Samtliga inblandade bar varselklädsel hela tiden. Björn Nordh på bilderna tog endast av sig västen vid själva fototillfället, vilket tyvärr inte framgår i vår tidning. Vi ber om ursäkt för detta. Spårsäkerhet är oerhört viktigt för oss.

TEXT: TIM ANDERSSON 
FOTO: PER KNUTSSON

 

Essens Mötet Nr. 3 2024 Nummer 3