"Det är inte dig jag hatar – det är behandlingsstolen"

Jag tror att patienten såg hur ställd jag blev och sade kort därefter:
 ”Ja, alltså inte dig! Men det här!! Att vara här.”
 Det tog mig någon sekund att skaka av mig orden och förstå att hon inte menade mig personligen. Jag lugnade henne med att jag är försiktig och informativ i min behandling, så att hon som patient vet vad som händer i nästa steg (ibland nästan lite för mycket), och hon blev genast lite lugnare.
”Ja, det är bara bra. Ge mig så mycket information som möjligt, så ska jag komma ihåg att andas.”

Rädsla är ursprungligen ett viktigt biologiskt försvar mot hot. Vi människor har överlevt tack vare denna egenskap. Rädsla finns i olika former, framför allt handlar det om rädsla för döden, men det finns många andra typer som är mer eller mindre relevanta, såsom fobier av olika slag (spindlar står högt upp på min egen lista). Rädsla tar över hela hjärnan och det autonoma nervsystemet: hjärtat slår snabbare, man spänner sig, börjar svettas och får svårt att andas. Allt detta för att varna oss om fara eller hot.
Är det inte fantastiskt att kroppen talar om för oss när vi är i fara? Nej, skulle en tandvårdsrädd svara.

Men för vissa av oss andra är tandvård easy peasy.
Som när en annan patient, 70+, sa att han inte förstod hur man kan vara rädd för att ligga i behandlingsstolen:
 ”Jag fick tänder utdragna redan när jag var 9 år, så jag kan somna här”, sa han.
Sen framkom det att han faktiskt varit sövd under behandlingarna. 

För den som inte är tandvårdsrädd är det svårt att förstå vidden av den rädslan. Även fast vi jobbar med rädsla inom vårt yrke, så tror jag inte att vi fullt ut begriper den.
Det är så lätt att tolka en tystlåten patient som otrevlig när man själv glatt hejar och välkomnar. Till svar får man en ilsken blick och tystnad – eller i extrema fall ett ”jag hatar dig”.
I sådana ögonblick är det viktigt att komma ihåg att inte ta det personligt och att försöka behålla lugnet. Det är lätt att bli stressad i en sådan situation, inte minst med tanke på ökade kostnader för praktiken och mer tidskrävande behandlingar.
Men det är vad vi kan göra på vårt plan som behandlare.

Tandvårdsrädsla är ett stort problem världen över – nästan en av fem vuxna lider av det – något som kan få långtgående konsekvenser för den allmänna hälsan.
Vi behöver därför nya och fler strategier för att möta detta.
En strategi skulle kunna vara tidiga insatser i skolan, där man inför tandvårdsvänjning: barn får besöka tandkliniker utan att någon spegel sticks in i munnen eller något borrande sker. Bara ett tryggt möte, där miljön inte väcker rädsla, utan nyfikenhet.
Men det räcker inte att bara barnen får möta tandvården på nya sätt. Pedagoger – de som varje dag möter våra barn – borde få verktyg att prata om tandvård utan att det blir laddat. Varför inte erbjuda subventionerad terapi via vårdcentralen för personer med tandvårdsfobi? Psykologiskt stöd borde vara lika självklart som bedövning hos tandvården. 

Samtidigt måste vi våga prata mer om det. Göra det synligt. Visa att det är vanligt – och inget att skämmas över. Som i kampanjer där vuxna människor, tuffa till ytan med tatueringar och muskler, berättar om sin rädsla för tandläkaren. Det är just sådana röster som kan bryta stigmat. En tandvårdskedja har till och med instiftat en egen dag för tandvårdsrädda: Tandvårdsrädslans dag. Bara det är ett steg i rätt riktning – att erkänna att rädslan finns, och att det är okej att prata om den.

Är det kanske så enkelt – att ju mer vi pratar om rädslan, desto mindre makt har den över oss?

Och patienten som en gång hatade mig? Hon kom tillbaka – lite mindre rädd och denna gång med ett leende som faktiskt inte bara satt i munnen.

Text: Kazhal Mohammadi