Åldersparadoxen

Jonas Nordling har en gedigen bakgrund som journalist, bland annat som chefredaktör på Dagens Arena. Ändå mötte han stängda dörrar när han år 2021 sade upp sig för att söka nytt jobb. Någon ny fast anställning erbjöds inte. Anledningen? Han är 50-plus.

– Jag har varit fackligt aktiv länge, så den här riskfaktorn var inte okänd för mig. Men jag hade inte vägt in den för min egen del, berättar han.

Under perioden utan anställning passade han på att fördjupa sig i ålderismen på arbetsmarknaden, och fick sin erfarenhet bekräftad av forskning. Talande är en dansk studie, som undersöker hur 5 000 arbetsgivare reagerar på två fiktiva arbetssökande. Båda uppfyller kraven för de tjänster de söker, men får ändå olika utfall – beroende på sin ålder. 

I ”Åldersnojan – Varför jobba till 70 om ingen vill ha oss efter 50?” går Jonas Nordling nu till botten med åldersdiskrimineringen. Han driver tesen att den har två orsaker: en rationell och en irrationell.
– Den rationella förklaringen bottnar i kostnader: Vi har ett lönesystem där erfarenhet och kompetens ska synas i lönekuvertet. Det gör att arbetsgivare, som vill komma billigt undan, gärna väljer någon med lite lägre grad av erfarenhet och kompetens. 

Den irrationella förklaringen har djupa historiska rötter. Redan på 30-talet talade forskarna om arbetsgivarnas ”40-årspsykos”. ”Psykos” är en term som signalerar vanföreställning och därför passar bra i sammanhanget, menar Jonas Nordling: Beslutet att rata äldre vilar inte på en vederhäftig empirisk grund, utan på fördomar.

– På 30-talet var den här psykosen framför allt kopplad till industrin, där medarbetarna med åldern kanske verkligen blev långsammare på att utföra sina arbetsuppgifter. Studier visade dock redan då att detta parerades med ökad erfarenhet och kompetens, så även om vissa saker gick långsammare gjorde man dem samtidigt bättre.

Åldersdiskrimineringen får naturligtvis konsekvenser för den individ som drabbas av den, men också på ett bredare samhällsplan. Ett grundläggande problem är att den fungerar dåligt ihop med det nya pensionssystemet – det blir kort sagt svårt att jobba till 69–70 om ingen arbetsgivare vill ha en.

»Vi kommer att få betydligt
fler fattigpensionärer.«

– Efter 60 blir det riktigt svårt att få ett nytt jobb. Om du blir av med jobbet och har stämplat klart vid kanske 62, kan du plötsligt ha åtta år då du måste ta ut din pension i förtid. Vi kommer att få betydligt fler fattigpensionärer. 

PÅ SRAT KÄNNER man igen den bild som Jonas Nordling ger uttryck för. Förhandlaren Hanna Adlerteg-Melinder berättar att de märker av en rädsla hos medlemmar redan när de passerar 45. Många som skulle vilja göra något annat eller bara byta arbetsgivare är rädda för att ta klivet, berättar hon, eftersom de inte vet hur de kommer att bli bemötta. Hon ser också ett annat problem: att man inte satsar lika mycket på äldre medarbetare, som ofta får stå tillbaka för de yngre.

– Vi märker att arbetsgivare är lite mer benägna att skicka iväg yngre medarbetare på kurser och utvecklingsdagar. Men våra medlemmar är lika intresserade av att lära sig mer inom sitt yrke, oavsett ålder.

HANNA ADLERTEG-MELINDER är överens med Jonas Nordling om att höjda löneanspråk kan vara en förklaring till arbetsgivarnas skepsis till att anställa lite äldre personer, men vill lägga till ytterligare några faktorer.

– Det handlar inte bara om pengar. Med åldern kommer ofta klokhet, lugn och trygghet. Det gör att många äntligen vågar ställa högre krav på sin arbetsgivare när det gäller arbetsmiljö, arbetsbelastning och arbetstider.
Väldigt rimliga krav, tycker jag. 

Vad kan då facket göra för att bidra till en förändring? På ett övergripande plan kan man försöka påverka attityder kring synen på äldre i arbetslivet, säger Hanna Adlerteg-Melinder, och bli bättre på att synliggöra de
äldre medlemmarna och deras fördelar.

– Förutom hög kompetens kan de också bidra med mycket till sina yngre kollegor i form av lugn och mentorskap, påpekar hon.

PROBLEMET med ålderism i arbetslivet är komplext, och varken Jonas Nordling eller Hanna Adlerteg-Melinder har förslag på någon generallösning. Hon pekar på behovet av politiska initiativ, till exempel i form av  större press på arbetsgivare att arbeta mer aktivt med åtgärder mot åldersdiskriminering.

Jonas Nordling vill i första hand att vi ska börja diskutera de här sakerna mer – inte minst i relation till  pensionssystemet. Där finns en beröringsskräck i den offentliga debatten, menar han. Många drar sig för att ge sig in i vad de upplever som ett snårigt ämne. Det gäller också för journalister.

– Men så svårt är det inte, om man börjar med syftet: Vad vill man uppnå med pensionssystemet? Om vi nu ser  att vi lever längre, och därför behöver jobba högre upp i åldern, måste vi också diskutera hur vi får oss  anställningsbara. Annars riskerar hela systemet att skapa ett A- och B-lag.

TEXT: TIM ANDERSSON

ILLUSTRATION: TEAM HAWAII