Att göra nytta går före hög lön

Klasskompisarna Sara Alrashedi, Marina Youssef och Marian Hussein pluggar fjärde terminen på logopedprogrammet vid Karolinska institutet i Stockholm. Att studera fyra år med krävande tentor, sena kvällar och helger i biblioteket och slutligen en lön som inte alltid kompenserar för den långa utbildningen är inte för alla.
– Hade mitt mål varit att bli rik hade jag inte pluggat till logoped, samtidigt ligger vi ändå inte särskilt lågt i lön  jämfört med andra liknande vårdyrken. Men för att palla hela utbildningen måste man drivas av annat än hög lön – för mig handlar det om att hjälpa människor. Jag är själv dyslektiker och vet hur viktigt det är att få stöd av en logoped för att klara skolan. Man kan göra en otroligt viktig insats, säger Marina Youssef.

Sara Alrashedi berättar att många av hennes klasskompisar hoppat av längs vägen just på grund av lönen. Själv  drivs hon av både praktiska och känslomässiga mål.
– Lön och karriär spelade absolut in när jag valde utbildning, men det viktigaste var att jag ville vara säker på att få jobb efter examen inom något jag är intresserad av. Jag gillar språk och kommunikation väldigt mycket, och med två bröder med dyslexi ligger det mig nära.

LOGOPEDERNAS ARBETSMARKNAD är enligt Saco relativt stabil. Det finns dock tendenser som pekar på att logopedyrket är på väg att bli  ett bristyrke. Marian Hussein tycker det är ett problem att så få vet vad en  logoped gör.
– Jag hade själv ingen aning. Innan jag började utbildningen jobbade jag som undersköterska på akutkirurgin, och träffade logopeder som gjorde sväljningsundersökningar. Jag tyckte det såg spännande ut, och började fråga dem vad en logoped gör. Det var första gången jag fick information om yrket överhuvudtaget. Den här okunskapen gör såklart att färre söker till utbildningen. 
– Folk tror att logopeder jobbar med fötter. Det kanske var lite kul första gången jag hörde det, men efter ett tag är det inte lustigt längre. Det är lite frustrerande att logopedyrket är så pass okänt för många, säger Marina Youssef.

Hon tycker det är viktigt att synliggöra yrket för att få fler att vilja bli logopeder.
– Det är synd om det blir ett bristyrke, för behovet av logopedkontakt är stort. Köerna för de som behöver hjälp är långa. Jag valde mellan psykolog och logoped, men landade i att behovet av logopeder är så pass stort och
att jag ville bidra. Jag vill ta bort stigmat kring  diagnoser och talsvårigheter, och skapa så bra förutsättningar  som möjligt på det sätt jag kan.

MARIAN HUSSEIN VILL att blivande studenter ska ha koll på alla möjligheter som logopedyrket erbjuder.
– Många tror att man bara kan jobba med barn som inte kan säga ”r”, men det är så mycket mer än så.  Logopeder arbetar med sväljning, röst, afasi och ätsvårigheter. Och man jobbar väldigt självständigt. Vi utreder,
diagnosticerar, planerar och genomför insatser. Det är mer komplext än vad man kan tro. Jag blir chockad varje dag när vi får lära oss nya saker om yrket, känner bara: Wow, kan en logoped göra det här också – och det här och det här?

Sara Alrashedi drömmer om att jobba i skola efter examen, men platserna är få och det är låg personalomsättning, säger hon.
– En utmaning kan vara att få jobb på utbildningsorten, här i Stockholm till exempel där utbildningen finns är det ett högt tryck på skolorna. Men kan man tänka sig bo utanför storstäderna ser utsikterna ofta bättre ut. Jag skulle vilja samarbeta med lärare på en mikronivå, att ha den här konstanta uppföljningen så att man kan göra
största möjliga nytta för barnen som behöver hjälp. Framtiden får utvisa om det blir så! 

TEXT: THERESE JOHANSSON
FOTO: MARGARETA BLOOM SANDEBÄCK