Borta bra – hemma bäst?

Det har blivit vanligare med distansarbete sedan pandemin. En stor del av befolkningen jobbar åtminstone någon dag i veckan hemifrån. Men trenden går nu mot att de som jobbar största delen av arbetstiden hemma återgår till att arbeta mer på arbetsplatsen.

Vi vet ju att tjänstemän inom privat och statlig sektor har störst möjlighet att distansjobba, medan det finns andra som inte alls har möjligheten – för att man till exempel arbetar fysiskt med patienter som tandhygienister, där det finns väldigt lite som går att göra på distans, säger Karin Thorasdotter, förhandlare och arbetsmiljöexpert på SRAT.

SRAT har även medlemmar som jobbar med säkerhetskänslig information. Där går
det att jobba på distans rent fysiskt. Men när det handlar om känsliga uppgifter är det inte lämpligt att utföra arbetet utanför vissa lokaler.

Det är också en symbolfråga. Om jag har ett arbete där jag inte får lov att arbeta på distans och så tittar jag runt omkring mig hur folk har det. Om andra pratar om att de jobbar lite var som helst, så kan man säkert känna sig exkluderad.

EN RISK MED distansarbete menar Karin Thorasdotter är att det kommer med en förväntan om att man måste ha 40 graders feber för att inte dyka upp på ett online-möte. Eller att man kan jobba samtidigt som man tar hand om sjuka barn.

– Då har det liksom slagit över åt andra hållet. Som arbetsgivare behöver du vara väldigt tydlig med att vi inte förväntar oss att du arbetar när du är sjuk, eller när du är hemma med sjuka barn.

Enligt Jonas Grafström, forskare och vice vd på forskningsinstitutet Ratio som studerat utvecklingen av hemarbete, är den viktigaste vinningen med att få jobba hemma flexibiliteten i vardagen, speciellt bland unga.

– När jag frågade vad man ville ha när man skulle byta jobb så var detta jätteviktigt 2022, och nu är det ännu viktigare. Tidigare tyckte många att det var betydelsefullt att man delar värderingar på företag, speciellt hos unga, det är nästan helt borta nu.

Samtidigt är det de yngsta som generellt är minst intresserade av hemarbete, enligt Jonas Grafström. 

– De vill verkligen vara med på plats, och när man blir äldre så går intresset för hemarbete ner en del också.

Borde man kompenseras på något sätt om man inte får jobba hemma?

Det skulle jag nog inte säga, men jag tror att på längre sikt så kommer arbetsgivare att behöva betala vissa yrkesgrupper, som inte har hemarbete, högre löner om man vill ha anställda på vissa jobb.

Hur ska man förhålla sig till rättviseaspekten när vissa kan jobba hemifrån och andra inte?

– Det är svårt att säga om det blir rättvist eller orättvist, när en del vill ha möjligheten och andra inte. Vissa som kan jobba på distans gör det inte, för att man vill separera sitt arbetsliv och hemmet. De upplever mycket stress av att ha jobbet på hemmaplan.

»Att det finns ett värde i distansarbetet är absolut sant, men det passar inte alla.«

Karin Thorasdotter är inne på samma linje.

– Att det finns ett värde i distansarbetet är absolut sant, men det passar inte alla. Vi mår bra av olika saker, och det kan också förändras över tid. Under en period mår jag kanske bra av en sak som blir mindre viktig senare i livet. Arbetsförhållandena ska anpassas till människors olika förutsättningar i fysiskt och
psykiskt avseende.

Borde arbetsgivarna anstränga sig mer för att ännu fler skulle kunna arbeta på distans?

– Jag tror att det är nödvändigt för dem ur rekryteringsperspektiv, där det är möjligt. Man blir en mindre attraktiv arbetsgivare om man säger att här har vi en policy där alla kommer till jobbet, alla dagar, om det är en verksamhet som skulle kunna bedrivas på distans.

Hur skulle du säga att trenden ser ut generellt? Vill arbetsgivarna att medarbetarna ska komma tillbaka igen?

– Under pandemin så behövde man av nöd ställa om en massa verksamhet, och hittade tekniska möjligheter. Man lärde sig nya sätt att arbeta som krävde tillit till varandra. Nu kan man välja arbetssätt och har fler alternativ, säger Karin Thorasdotter.

Hon tycker att hon ser exempel på att arbetsgivarna vill ta makten över den här frågan och att det kan bli lite som att de pekar med hela handen för att visa vem det är som bestämmer.

– Det tror jag är ett dåligt sätt att bedriva verksamhet. Jag tror på dialog och flexibilitet, och att inte glömma att människor har olika behov. Det är som sagt inte alltid one size fits all.

Text: Ann-Cathrine Johnsson