Efter en ungdomstid med ett växande intresse för teater, utbildade sig Patrik Ganebratt till skådespelare. Först i Göteborg och Malmö, sedan i London. Han återvände till Göteborg för att frilansa och spelade bland annat barnteater och var med och startade den fria teatergruppen Teater Bastard. De satte upp Shakespeare-pjäser, gjorde en egen tolkning av Tolvskillingsoperan och en stor uppsätt- ning av Spartacus i en gammal industrilokal på Hisingen.

Men till slut fick han nog. Det var hård konkurrens om skådespelarjobben och osäkra anställningar som frilansare. Frågan var vad han skulle göra istället. Han pendlade mellan flera saker.
– En dag när jag satt vid havet så var det bara som att insikten kom över mig: jag ska bli logoped, säger han.

Den kom dock inte helt som en blixt från klar himmel. Patrik Ganebratt hade lärt känna några logopeder i London. Han hade gått röstkurser som skådespelare och fått logopedhjälp som tonåring.
– Jag tyckte det var fascinerande med röst och språk. Jag jobbade ju med repliker och hur man säger saker.

Han hade också jobbat en del inom vårdomsorgen, på gruppbostäder och daglig verksamhet, där han mött logopeder.
– Jag kände att jag ville jobba med någon- ting där man stöttar människor i deras utveckling. Det här blev som att knyta ihop säcken.

Han var dock inte behörig att komma in på logopedutbildningen. Han behövde läsa in en del ämnen på Komvux först. Men det stoppade honom inte.
– Det var ganska självklart att jag skulle plugga. Jag hade fortfarande studiemedel kvar.

Som 38-åring kom han in på logopedut- bildningen vid Göteborgs universitet. Han hamnade i en klass med fyra-fem jämnåriga studenter. Patrik Ganebratt, som var van vid att klara sig som skådespelare, hade inga problem att vänja sig vid att leva på studiemedel. Han drygade ut studiebidrag och lån genom att jobba extra.

2009 utexaminerades han som logoped. Då var det ont om lediga logopedjobb att söka i Göteborg. Patrik Ganebratt hade turen att få jobb som logoped i London. Men efter något år blev det en omorganisation på arbetsplatsen. Han var sist in och blev av med jobbet. Då flyttade han tillbaka till Sverige.
– Jag kände att det var ganska svårt att arbeta som logoped i London. Jag hade ju inte pluggat till yrket där, säger han.

Patrik Ganebratt fick ta olika vikariat och anställningar runtom i landet. Tills en dag då han fick ett vikariat på en skola i Göteborg och kunde flytta hem igen. Han blev kvar i skolans värld eftersom han gillade lagarbetet. Det var både givande och inspirerande att jobba tillsammans med andra professioner, menar han.

När han blivit varm i kläderna som logoped så engagerade han sig också fackligt i Logopedförbundet, ett av SRAT:s många yrkesförbund. Som student satt han i stu- dentkårens styrelse. Därför var han inte sen att säga ja när han tillfrågades om att kandi- dera till Logopedförbundets styrelse för några år sedan. Han blev invald.

Snart ska Patrik Ganebratt ta nästa steg i logopedkarriären. Lämna jobbet på elevhälsan i Marks kommun, där han arbetat i fyra år, för att starta upp logopedverksamheten från scratch på en skola i Lysekil. I dag har han betydligt högre studieskulder än många av sina kollegor. Men det är inget han beklagar sig över.

»Ibland har jag funderat på varför

det inte var jobbigare att byta.«

Han känner att logopedyrket är rätt. Han älskar blandningen av humaniora, språk, medicin, psykologi, och att man märker att arbetsinsatserna leder någonstans. Men visst kan han sakna skådespeleriet ibland.
– Skådespelande var mitt liv. Ibland har jag funderat på varför det inte var jobbigare att byta. Men det är ju inte så att jag aldrig mer kommer att göra det. Det ligger kvar där på en hylla.

Nu får han stå på scen på fritiden istället. Och han får användning av sina skådespelarerfarenheter i jobbet som logoped då och då.
– När man jobbar med behandling av barn är det mycket lek. Och vissa barn är svårmotiverade. Då kan jag använda mig av skådespeleri och göra tokigheter för att de ska komma med på tåget.