Jargong har väl funnits så länge människor har gjort det. Där det bildas grupper odlas alltid interna kulturer av skämt och uttryck. Och det kan vara något positivt. Det framgår av en ny studie från Malmö universitet, där arbetsvetaren Lisa Ringblom intervjuat tjugo gruvarbetare, både män och kvinnor, i ämnet.
– Den absoluta majoriteten lyfte fram jargongen som någonting som man i stor utsträckning uppskattade, och som bidrog till att man trivdes, berättar hon.

Gruvarbetarjargongen, som brukar kallas ”pit talk”, är enligt informanterna i studien tuff och rå, men samtidigt hjärtlig. Liksom jargong i allmänhet är en av dess funktioner enligt Lisa Ringblom att knyta samman med- arbetarna.
– När du är en del av den blir du upptagen i gemenskapen. I en riskabel miljö som gruvan blir jargongen en ”omsorgspraktik”, ett sätt att ta hand om varandra.

Jargongen har dock alltid två sidor: Samtidigt som den förenar somliga, stänger den andra ute. En som intresserat sig för den exkluderande dimensionen av fenomenet är journalisten och författaren Fredrik Kull- berg. I sin nya, satiriska bok Svensk floskel- ordbok behandlar han särskilt den så kallade ”managementjargongen”, som odlas bland chefer, kommunikatörer och HR-personer.

Snarare än ton och attityd karaktäriseras den av specifika begrepp – som ”agilt”, ”för- ändringsresa” och ”entreprenörskap” – men med precis samma förmåga att utestänga.
– Det här språket, som ju inte är helt lätt att förstå, fungerar utåt som ett bevis på expertis: ”Det här som vi sysslar med, och som du kanske inte riktigt förstår, är väldigt viktigt och modernt.”

»’Sila snacket’ lyfter

känsliga ämnen i arbetet

på ett roligt sätt.«

Managementjargongen är ofta rätt tom, enligt Fredrik Kullberg, med begrepp, gärna engelska, så vaga att man kan fylla dem med lite vad som helst. Men den kommer uppifrån, och har som uppgift att ge status åt en yrkeskår.
– Det är ett floskulöst språk som utgår från makthavare och maktsfärer. Det handlar om just makt, det här som vi inte är så förtjusta över att prata om i Sverige, men som jag tycker är viktigt att vi pratar om.

Att jargong på jobbet inte bara kan vara exkluderande utan rent kränkande, sexistisk och rasistisk, är ett faktum som blev mycket påtag- ligt under metoo och har sedan dess uppmärksam- mats i många branscher. Flera initiativ har startats för att hantera det. Ett sådant är ”Sila snacket” från i våras, som först och rasistisk, är ett faktum som blev mycket påtagligt under metoo och har sedan dess uppmärksammats i många branscher. Flera initiativ har startats för att hantera det. Ett sådant är ”Sila snacket” från i våras, som först istället för att berätta för dem hur saker ligger till och vad de ska tycka, har vi ett samtal om var olika människor upplever att gränsen går för vad som är okej att säga, berättar Charlie Klang, en av dem som driver ”Sila snacket”.

Initiativets huvudsakliga verktyg är ett märke som medarbetare kan bära som pin eller fästa som klistermärke på arbetsplatsen. Det ska påminna om att vårda språket, och om att ens egna ordval påverkar omgivningen. Det fungerar dock också som en brygga, berättar Charlie Klang.
– När någon säger ifrån blir det lätt en krock. ”Sila snacket” är ett sätt att undvika det. Istället för att säga att ”det där var jävligt rasistiskt sagt”, säger man: ”tänk på Sila snacket”, och så skrattar man åt det. Vi försöker att avdramatisera ämnet och samtidigt uppmana till att säga ifrån oftare.

»Det är viktigt att upprätta system

där alla vågar säga ifrån,

för att kunna bryta den illusion

som jar- gongen utgör.«

Att ifrågasätta en arbetsplatsjargong kan annars vara svårt. Den som gör det riskerar att göra bort sig. När det gäller managementjargongen framställs man lätt som dum och oinitierad, berättar Fredrik Kullberg. När det kommer till gruvarbetarna i Lisa Ringbloms studie så är de istället rädda för att verka humorlösa. Utgångspunkten för ett skämt är ju, som Lisa Ringblom konstaterar, att man inte ska ta sakinnehållet i det sagda på allvar.
– När man skojar så är det någon form av socialt fridlyst praktik. Det är därför ganska svårt att gå vinnande ur den typen av situation. Risken är stor att man får höra att: ”Herregud, fattar du inte att det var ett skämt”.

Charlie Klang konstaterar att jargong har en självgenererande dynamik – den kan upprätthållas utan att någon egentligen vill ha den. Om en grupp sitter och skämtar olämpligt kring ett bord har alla skäl att bidra och att inte ifrågasätta, helt enkelt för att passa in. Och när man väl har bidragit är man medskyldig, vilket kan göra
det ännu svårare att adressera problemet.
– Det är därför vi tycker att det är så viktigt att upprätta system där alla vågar säga ifrån, för att kunna bryta den illusion som jargongen utgör.