HÄLFTEN AV DE drygt tusen barnmorskor som svarat på enkäten upplever att deras arbetssituation förändrats till det sämre under de senaste två åren. 76 procent av dem anger ökad belastning som ett skäl. 46 procent pekar på psykosociala arbetsmiljöproblem som stress och otrivsel.

En av dem som ser en försämring är Marianne Nilsson Weichselbraun, som arbetar inom förlossningsvården i Göteborg. Hon beskriver en situation där hon ibland har fått springa ut och in i sex förlossningsrum. Patientsäkerheten är hotad, och det är en jättetuff känsla, säger hon.
– Efter ett pass kan man känna i arbetsgruppen: Vilken tur att vi klarade det! Shit, vad bra att den födde så snabbt, så att jag sedan kunde gå in till nästa där, och tack för att du hjälpte mig att ta hand om den sutureringen inne på rum fem, eftersom jag blev fast i rum sju. Det är så rörigt att man till slut inte vet riktigt vem som var vem.

Även Mia Ahlberg, avgående ordförande för Svenska Barnmorskeförbundet, känner igen bilden av nedåtkurvan och den ökade belastningen.
– Det är kopplat till att det blir fler och fler kvinnor som föder barn, samtidigt som klinikerna inte taktar upp med sängar och barnmorskor. Plus att det är många kliniker som lidit enormt mycket av uppsägningar de senaste två åren, säger hon.

»Efter ett pass kan man

känna i arbetsgruppen:

Vilken tur att vi klarade det!«

KANSKE KOMMER tappet att fortsätta. Enkätsvaren visar nämligen att över hälften av de svarande, 53 procent, har funderat på att sluta på sin nuvarande arbetsplats. Den främsta orsaken är att man inte upplever att man kan utföra sitt jobb så som man önskar, och att patientsäkerheten försämrats.

– Det är ett fynd som är otroligt allvarligt, eftersom vi redan idag har en brist på barnmorskor i nästan alla regioner. När man gjorde en sådan här undersökning i Norge och politikerna och verksamhetscheferna förstod hur många som verkligen går och funderar på att sluta, tog man det på väldigt stort allvar. Man började jobba politiskt strategiskt på ett helt annat sätt, säger Mia Ahlberg.

BARNMORSKAN Marianne Nilsson Weichselbraun har inte själv funderat på att byta arbets- plats, men hon kan förstå om andra har det när arbetsgivarna inte är beredda att tillmötesgå vissa basala villkor. Det handlar inte bara om lön och arbetstid, utan också om möjligheten att ge god vård enligt den evidens som finns. En barnmorska per familj under förlossning är ett villkor som hon själv anser vore rimligt.
– Man säger att det inte finns tillräckligt många barnmorskor. Det är en bortförklaring. Det finns barnmorskor som inte jobbar längre, som nu gör något annat inom vården eller kanske har gått till privat sektor. Man måste ta till vara på dem. Men de kommer inte tillbaka om inte villkoren förändras.

Någonting annat som går igenom i enkätsvaren är ett missnöje med cheferna. 39 procent av barnmorskorna anser till exempel inte att de har en chef som tar ansvar för den organisatoriska arbetsmiljön. Kritiken mot ledarskapet återkommer också i andra svar. Av de femtio procenten som upplever att arbetssituationen försämrats de senaste två åren anger drygt en tredjedel ”otydligt chefskap” som orsak, och bland dem som funderat på att sluta på sin nuvarande arbetsplats hänvisar nästan lika många till ”dåligt chefskap” som förklaring.

MIA AHLBERG menar dock att missnöjet är missriktat. Hon har träffat många chefer och vet att de är lika bekymrade över situationen som barnmorskorna, säger hon.
– De chefer som finns närmast, som man har kontakt med, är första linjens chefer, och de har sällan mandat att ta stora strategiska beslut. Så de får stå till svars för någonting som de faktiskt inte kan påverka. Det är otroligt olyckligt.

Allt sämre de senaste två åren, alltså. Ser Mia Alhberg någon ljusning?
– Nej, på vissa håll kanske, men inte generellt. Jag tycker inte att satsningen och de konkreta åtgärderna som föreslås riktas rätt. ●