Parkeringsgaraget är massivt. Vägen till Crossfit Solid i centrala Stockholm går via hiss två våningar ner under marknivå och förbi ett utrymme med pågående bilreparationer. Omkring två dagar i veckan drar kiropraktorn Anna Jonasson in den stickande blandningen av avgaser och kemiska rengöringsmedel i näsan för att komma till jobbet.

Inne i träningslokalen blandas vibrerande house med gnisslet från gympaskor och en oregelbundet tjutande klocka. Längst in i dunklet finns hennes mottagningsrum. Ett rum som också fungerar som gymägarens kontor men som kan delas av med ett plommonlila draperi. Den spanska vattenhunden Thor hälsar oss välkomna med ivrig nos och röjer runt bland plattorna med energidrycksburkar innan han lägger sig till rätta på en svart skinnsoffa.

– I dag har vi Jonina här med oss också. Hon läser sista året på naprapathögskolan och auskulterar, säger Anna Jonasson.

Jonina Oddsson står redo med block och penna i hand. Hon berättar att hon valt att komma hit som en del av sin praktikperiod för att hon är intresserad av Anna Jonassons arbetssätt.

– Många använder passiv behandling men Anna jobbar mycket med rörelse. Jag tycker att det är spännande att se hur hon aktiverar patienterna, säger hon.

DET VAR FÖR TIO år sedan som Anna Jonasson bytte de mer traditionella behandlingsmetoderna, som hon använde sig av under de första åren av sin karriär, mot den lära som hon arbetar utifrån i dag.

Tekniken kallas dynamic neuromuscular stabilization, DNS, och utgår från kroppens eget rörelsesystem, det som vi har med oss från födseln. En plansch på väggen i mottagningsrummet visar bilder på en liten bebis i olika positioner. Bredvid bebisen en vuxen kvinna som gör likadant.

– Jag jobbar för att mina patienter ska komma tillbaka till det naturliga sättet att röra sig.

Att som kiropraktor i Sverige ägna sig åt den här tekniken är relativt ovanligt, berättar hon. Det är ett tidskrävande arbetssätt. För de flesta patienter avsätter hon en timme, till nybesök krävs ännu mer tid.

Mellan träffarna är det meningen att patienten ska vara flitig och göra övningar hemma, under största fokus.

– Det handlar om hjärnträning, inte styrketräning.

SNART KNACKAR dagens tredje klient på dörren till mottagningsrummet. Emma Tall är crossfitproffs, tränar 25 timmar i veckan och är mitt i tävlingssäsong.

– Hur mår du? Det var länge sedan, säger Anna Jonasson och kramar om henne. 

–  Handleden, håller den?

– Nja, så där, svarar Emma Tall.

Armbågen är inte heller så bra, berättar hon. Nyligen ramlade hon ner från en peg wall, ett slags klättervägg. Hon drar av sig mjukiskläderna och hoppar upp på britsen i linne och hotpants.

Anna Jonasson går metodiskt igenom den muskulösa kroppen. Hennes klient grimaserar och kinderna blossar. Huden runt armbågen rodnar av bändandet och vridandet.

– Så fort vi kommer hit börjar det dra i armbågen, säger Anna Jonasson.

FOTBOLL, INNEBANDY, ridning, utförsåkning. All träning som Anna Jonasson ägnade sig åt genom uppväxten väckte ett intresse för kroppens funktion. Tidigt började hon tänka på hur man skulle kunna förebygga skador, snarare än att behandla det som är akut.

När hon sedan valde kiropraktoryrket var målet att få jobba inom sport. Under den femåriga utbildningen i England gick hon med i skolans idrottsförening och behandlade fotbolls- och rugbyspelare. När hon sedan flyttade till Holland med sin dåvarande pojkvän valde hon att ta ytterligare en magisterexamen inom sport och idrott.

–  En av anledningarna till det var att jag som kvinna aldrig riktigt tyckte att jag blev respekterad inom idrottsvärlden. Jag kände att jag behövde en högre titel, någon form av tyngd bakom mitt namn, för att få samma respons som mina manliga kollegor.

Även om hon var nöjd med utbildningen tycker hon i dag att tilltaget var fånigt. Dessutom hjälpte det inte.

– Det blev inte så stor skillnad.

När jag gjorde min magisterstudie på ett fotbollslag rapporterade sjukgymnasten till mina assisterande kollegor, som var män, och inte till mig. Det var.… fascinerande.

I DAG ÄR MÅLET hon satte som 20-åring uppnått. Merparten av hennes klienter ägnar sig på mer eller mindre elitnivå åt idrott.

De är bland annat tennisspelare, löpare och crossfitatleter och kommer antingen hit till crossfitlokalen i garaget, eller till hennes andra mottagningsrum som är mer traditionellt beläget bland andra vårdgivare i Liljeholmen.

Ibland följer Anna Jonasson också med sina klienter på tävlingar för att vara behjälplig om någon skadar sig eller behöver ”aktiveras” på morgonen. I bästa fall kan behandlingen göra att klienten presterar bättre. Då får hon en liten kick.

– Man kan tro att det är glamouröst att arbeta med atleter, men det är en tuff grupp att jobba med. Alla elitidrotter innebär en enorm belastning på kroppen, den går sönder. På det sättet är jobbet ganska otacksamt, för du känner aldrig att du har fixat någon.

»Man kan tro att det är glamouröst

att arbeta med atleter, men det är

en tuff grupp att jobba med.«

Bättre är det när hon får se en stor förbättring hos någon som hon inte har trott ska kunna bli bra. Eller när hon behandlar ett barn som får mindre ont och börjar våga röra sig igen.

– Det slår allt!

De egna barnen, som även har en kiropraktor till pappa, är emellertid svårflörtade.

– De är som hunden, så fort jag kommer med mina fingrar drar de sig undan. Vi pratar mycket om vikten av att andas rätt. Men jag ser att de har jättemycket brister i sina rörelsemönster. De är skomakarens barn.

I mottagningsrummet visar Emma Tall att det förutom problemen i handleden, armbågen och axeln också är något galet med höger fot.

– Kolla på den knölen, säger hon.

– Emma! Livet som rockstjärna är inte bra. Du har antagligen slagit ihop fötterna när du har kört dubble unders, säger Anna Jonasson.

De går ut i träningslokalen för att använda gummiband, ribbstol och kettlebell. Från crossfitboxen en trappa ner ljuder applåder. Ett gäng killar och tjejer kan känna sig nöjda efter avklarat lunchpass.

Anna Jonasson upplever att hon kommer sina klienter nära. Hon fungerar som ett bollplank för dem och flera kvällar i veckan kan hon sitta och analysera deras rörelser från videor de skickar.

– Man blir lite mamma. Det är fint, de litar på en.

En bra kiropraktor behöver framför allt vara empatisk, tycker hon. Det gäller att kunna sätta sig in i hur det är att ha riktigt ont. Det är också viktigt att fortsätta att hålla sig uppdaterad. Den som lutar sig tillbaka på sin erfarenhet kan lätt börja missa saker.

Jag är väldigt rädd för att bli nonchalant eller för komfortabel. Jag vill kunna så mycket att jag kan hjälpa de allra flesta. ●

ANNA JONASSON

• Gör: Kiropraktor.
• Ålder: 44.
• Bor: Årsta, Stockholm.
• Familj: Två barn och hund.
• På fritiden: Jag tycker om att träna, lyssna på musik och hitta på saker med barnen.
• Alltid i jobbväskan: Datorn där jag har alla mina journaler.