Poliser som rapporterar varje enskild cannabisplanta som ett uppklarat narkotikabrott. Vårdpersonal som prioriterar nybesök och stryker återbesök, och läkare som föredrar unga, friska patienter framför gamla sjuka.
Under senare år har de absurda avarterna av den så kallade new public managementstyrningen, etablerad inom tillverkningsindustrin under 80-talet och sedan överförd till offentlig sektor, blivit allt mer uppenbara. Till följd av det ser vi en växande kritik mot detaljstyrning och överdrivet fokus på kvantitativa mål.

I stället har en annan styrningsfilosofi börjat framträda som alternativ: den tillitsbaserade. Den sätter fokus på verksamhetens syfte och brukarnas behov, och ger medarbetarna större frihet att själva ta ansvar för arbetet.
EN PERSON som gett den här styrningen ett ansikte i offentligheten är Louise Bringselius, forskare på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.
– Den tillitsbaserade styrningen är en ödesfråga. Det handlar om arbetsmiljön – många mår psykiskt dåligt på arbetsplatsen i dag. Det handlar om kvaliteten i den offentliga sektorn – att kunna behandla medborgarna på ett bra sätt. Det handlar också om etiken i offentlig sektor – att kunna vissla och få utrymme som medarbetare när det inte fungerar.

»Det handlar inte om blind tillit.
Så har det låtit hos en del kritiker.«

Louise Bringselius har varit forskningsledare för Tillitsdelegationen, en statlig utredning som undersöker hur styrningen av den offentliga sektorn och välfärdstjänsterna kan bli mer tillitsbaserad. Delegationen har särskilt stöttat fem myndigheter, och nyligen kom en rapport som slår fast att deras tillitsarbete ”i vissa fall lett till kortare handläggningstider, större handlingsutrymme och ökad motivation bland medarbetarna”.
En av dessa myndigheter är Arbetsförmedlingen. Organisationschefen Thomas Ericson berättar att man påbörjade sin ”förnyelseresa” redan 2014.
– Åren innan det var det tydligt att ledarskapet och det inre klimatet på Arbetsförmedlingen hade en hel del utmaningar. Det hade utvecklats en tydlig detaljstyrning, det var lite ryckigt, kortsiktigt, fram och tillbaka, och det främjade inte egna initiativ och eget handlingsutrymme.
EN KONKRET ÅTGÄRD var att låta cheferna under ett par år genomgå ett omfattande ledarskapsprogram. Resultatet? En bättre inre kultur på myndigheten, högre i tak, mindre av ”vi och dem”.
Att det lett till några konkreta framsteg i relationen till kunden är däremot inte så enkelt att bevisa, enligt Thomas Ericson.

– Vi levererar bättre resultat nu än 2015. Om det sedan beror på det här bara, eller en massa andra saker, det är svårare att säga. Även om Thomas Ericson ser utvecklingen mot mer tillitsbaserad styrning på Arbetsförmedlingen som lyckad, så har den inte varit oproblematisk. En del personer på myndigheten uppfattade den nya riktningen som att målstyrningen var helt borta, och att man nu fick jobba uteslutande utifrån sitt eget huvud.
Pendeln slog ibland över för långt, säger han.
Det här är någonting som också Louise Bringselius känner igen.
- Det handlar inte om blind tillit. Så har det låtit hos en del kritiker. Personer som har sett sig hotade av den tillitsbaserade styrningen har valt att tolka ”tillit” som att det skulle handla om fritt arbete utan kontroll. Så har det aldrig varit tänkt.

Ja, det har kommit kritik. Av olika slag. Om man från en sida i debatten kritiserat den tillitsbaserade styrningen för att urholka effektiviteten, kommer från en annan sida en invändning av motsatt slag: att den är ett fluffigt utanpåverk. Vissa fackliga röster har vänt sig mot att Tillitsdelegationen inte adresserat vad man uppfattar som det verkliga problemet i välfärdssektorn, nämligen den vinstjakt som ligger bakom minutstyrningen.
Filosofen och samhällsdebattören Jonna Bornemark delar kritiken mot ”marknadifieringen”.
– En orsak till det väldiga kontrollsystemet i offentlig verksamhet handlar om att pengar försvinner i vinster. Men många verksamheter utan vinster har köpt samma koncept. Marknadifieringen blev på 90-talet ett ideal som många okritiskt följde efter.

VÅR ÖVERTRO på att alla problem går att lösa genom noggrann mätning, kvantifiering och kontroll går djupare än ekonomiska drivkrafter, menar Jonna Bornemark. I sin mycket uppmärksammade bok ”Det omätbaras renässans” härleder hon den tillbaka till det moderna genombrottet vid 1600-talet.
På senare tid har utvecklingen accentuerats, och i dess förlängning identifierar hon ett hot mot själva det mänskliga.
– Vi ser på förnuftet som något som datorerna har, och den mänskliga faktorn som något vi ska undvika. Vi vill göra oss av med värderingar, känslor, omdöme. Det leder till ett omänskligt samhälle. Det är livsfarligt.

Så hur går vi framåt? Jonna Bornemark delar många av Tillitsdelegationens perspektiv och synpunkter. Men hon betonar att det inte främst handlar om att låta professionerna verka ifred – hon vill istället se miljöer där det mänskliga omdömet får plats och kan utvecklas.
– Om man ska vara en klokt handlande professionell person måste man ha en bred handlingsrepertoar, och det får man genom att stöta och blöta erfarenheter. Vi behöver ett arbetsliv där man lyfter upp svåra situationer, en kultur som är levande, diskuterande och problematiserande. ●