TEMA STRESS. Som nyutexaminerad tandhygienist hade Ulrika Eriksson höga krav på sitt eget arbete med patienterna. Men för hennes arbetsgivare var tidsschemat och dokumentationen viktigast.
Du måste lära dig gena, Ulrika”.
Ulrika Eriksson vet inte hur många gånger hon hörde de orden under åren hon arbetade som tandhygienist.
Att gena, det betydde att ta genvägar. Att hoppa över moment i behandlingen av patienterna. Att aldrig låta undersökning och dokumentation ta så lång tid att andra patienter behövde vänta.
– På tandhygienistutbildningen fick vi lära oss att individanpassa. Alla patienter ska ha en egen vårdplan. Om jag har en rädd patient ska jag ha tid att bemöta det, utan att det går ut över undersökning och behandling, berättar Ulrika.
Den verklighet hon mötte när hon var klar med studierna 2012 såg inte ut så. Komplicerade ersättningssystem, ständigt nya krav på dokumentation från regionen och årslånga patientköer gör att arbetet inom folktandvården ofta ställer större krav på effektivitet än noggrannhet.
Hur man hanterar det är individuellt, men för Ulrika Erikssons del passade det illa.
– Jag har ett stort behov av kontroll och struktur. Jag vill veta vilken patient jag ska möta, vad jag ska göra och sedan kunna arbeta metodiskt.
Självklara krav, kan tyckas, men för Ulrika är det viktigare än för många. Idag vet hon att den NPF-diagnos* hon fick för bara några år sedan ligger bakom en del av hennes svårigheter att ”gena”. Tidigare har hon bara känt sig otillräcklig.
– ADHD förknippas med utåtagerande pojkar och män. Kvinnor med ADHD försöker istället ofta vara ”duktiga flickor” som vill klara allt på en gång, men har svårt att sortera och fokusera, säger Ulrika Eriksson som tror att utmattningsdepressioner hos kvinnor kan dölja en hel del oställda NPF-diagnoser.
Hennes egen historia av utmattning innehåller så många turer att den inte låter sig återges på det här utrymmet. Glädjen över första anställningen direkt efter utbildningen, på en folktandvårdsmottagning sju mils bilresa från hemmet i Mora, grumlades av en smygande stress som slutade med hjärtrusningar, migrän och till slut stresskollaps.
Därpå följde sjukskrivning och behandling hos ett rehabiliteringsteam med läkare, sjukgymnast och psykoterapeut – ”de räddade livet på mig” – och gradvis återgång till arbete.
Under tiden fick Ulrika sin NPF-diagnos, vilket ledde till anpassningar i hennes arbetsuppgifter – bland annat i form av tio extra minuter för varje patient – och att hon fick en så kallad medicinsk omplacering till Folktandvården på en ort närmare Mora.
Nu slapp hon de långa resvägarna, ändå blev problemen värre. Den förståelse Ulrika känt att hon fick på sin första arbetsplats, saknades helt hos den nya ledningen. I stället blev hon ständigt ifrågasatt.
Det slutade med att Ulrika förmåddes säga upp sig, med sex månadslöner i avgångsvederlag. Det är drygt två år sedan och hon tror inte att hon kommer tillbaka som tandhygienist i framtiden.
– I dag jobbar jag som personlig assistent och trivs med det. Jag får tid att måla och vara kreativ och har insett att jag och familjen klarar oss på mindre än jag trodde. ●
*NPF står för neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och är ett samlingsnamn för flera olika diagnoser eller tillstånd.
Ulrika Eriksson
- Yrke: Utbildad tandhygienist. Arbetar numera som personlig assistent.
- Ålder: 47 år.
- Bor: I Mora med sambo och fyra snart vuxna barn.