Utanför Angereds närsjukhus står en blond kvinna med illgul väst och skickar besökare dit de ska.

– Har du bokat tid? Okej. Och du har inga förkylningssymptom? Hosta? Feber?

Framför oss släpper hon in en sjuårig pojke med en kvinna i sällskap. Han får själv manövrera den lilla manicken som håller linan sträckt framför ingången och lyckas stolt släppa in sig själv. Här liksom på landets andra vårdinrättningar försöker man hålla coronan borta.

Vi ska träffa audionomen Jennie Stubbe som jobbar på öron-, näs- och hals-kliniken här sedan tre år. Det var då, 2017, som verksamheten med hörseldiagnostik startade och Jennie Stubbe var med från början.

Huset byggdes 2015. Politikerna hade bestämt att här behövdes ett nytt sjukhus. De som bor i de norra förorterna hade för långt till vården – både fysiskt och mentalt. Medellivslängden är nio år kortare i Angered än i vissa andra delar av Göteborg.

– Hej! Kom in! Det är jag som är Jennie!

Ett glatt ansikte möter oss i entrén till öron-, näs- och hals-kliniken två trappor upp. Jennie Stubbe är klädd i blå klänning och bär det brunsvarta håret uppsatt i hästsvans. Hon visar oss in i korridoren där hon och hennes kolleger jobbar.

– Tidigare har jag hört till hörselverksamheten i regionen. Då åker man ut till de olika klinikerna och jobbar, men kommer inte riktigt in i verksamheten. Här jobbar vi i team, nära ihop med läkare, sköterskor och annan vårdpersonal, säger hon.

Att vara en i gruppen är en stor vinst, tycker Jennie Stubbe. Hon har sin egen mottagning men kan också samboka besök med andra. Men att som audionom ha en fast placering är inte så vanligt.

– Det här är en unik arbetsplats på många sätt. Många tänker nytt. De har sökt sig hit för att de vill utvecklas och göra annorlunda.

I Jennies rum ser den ena halvan ut som ett vanligt mottagningsrum med skrivbord och besöksstolar – och det obligatoriska handfatet. Den andra halvan liknar mer ett kassaskåp. Består av en ljudisolerad box på ungefär två meter åt varje håll. Därinne får patienterna sitta när de gör hörseltester. Där finns lådor med klossar för barnen och pennliknande svarsknappar som vuxna får trycka på när de hör ljud i lurarna.

Jennie Stubbe har en lite ovanlig roll i och med att hon är inte bara är fast audionom på öron-, näs- och halsmottagningen utan också tillförordnad sektionsledare. Som sådan är hon en länk mellan avdelningschefen och de andra, håller morgonmöten eller ser till att det finns personal.

– Det är inte så vanligt med audionomer i den rollen. Men det här yrket har spännande möjligheter för den som vågar lite.

När Jennie skulle välja yrkesväg var hon säker på att hon ville jobba i vården. Hon tyckte om att ta hand om människor och var intresserad av människokroppen och dess sjukdomar. Men audionom visste hon knappt vad det var. Hon gick på en introduktionsdag på Göteborgs universitet där de berättade om alla sina utbildningar och efter den visste hon vad hon ville.

– Det lät så kul att vara audionom. Att det är tvärvetenskapligt. Liksom en blandning av audiologi, teknik, medicin och psykologi. Och att man får jobba självständigt.

Nu har hon insett att hon också har bra arbetstider om man jämför med annan vårdpersonal. Hon jobbar måndag till fredag. Inga kvällar och helger.

Patienterna som kommer till henne har oftast blivit remitterade från skolor eller vårdcentraler. En del har remitterat sig själva. Först av allt sätter sig Jennie Stubbe och pratar med dem om hur de upplever sin hörsel, om de till exempel känt yrsel, upplever ljudkänslighet eller har hörselproblem i släkten. 

– Man får höra ganska mycket. Här på kliniken gör jag mest diagnostik, så då blir det kanske inte så djupa samtal. Men när man jobbar med rehabilitering kan det bli mycket prat och en del som stannar kvar. Jag var oftare mentalt trött när jag jobbade med det.

»Det här yrket har spännande

möjligheter för den som vågar lite.«

Men Jennie Stubbe deltar också som forskningsaudionom i ett projekt där man kartlägger hörselnedsättningar och kronisk öroninflammation hos nyanlända invandrare – ett samarbete mellan Sahlgrenska sjukhuset och Göteborgs universitet där målet är att tidigt kunna identifiera dem som behöver hörselförbättrande insatser och på så sätt underlätta både språkinlärning och integration. En dag i veckan besöker hon därför nyanlända på en skola där de har SFI, svenska för invandrare. Där gör hon hörselscreening som sedan följs upp på sjukhuset om det finns problem. I projektet har de redan sett att en fjärdedel av de studerande har någon form av hörselproblem. Och i den rollen får Jennie Stubbe fortfarande höra tunga berättelser.

– En del av dem jag träffar har varit med om hårresande saker innan de kom hit, säger Jennie. Det kan vara svårt att hantera, särskilt som jag bara har tjugo minuter med var och en, så det händer att jag måste avbryta. Då får jag se till att de får kontakt med till exempel en kurator.

Samtidigt tycker Jennie att det är nyttigt att få andra perspektiv på livet än sina egna vardagliga.

På sjukhuset är de vanligaste patienterna dels barn som kommer på remiss från skolan. Alla barn screenas i årskurs ett och då kommer en del hit. I många fall är det inga problem, utan testresultaten kan bero på sådant som att man saknat tolk eller att barnet haft öronvax. Dels är det äldre som fått försämrad hörsel med åren, även om de inte är så många här som på andra kliniker. Folk blir inte lika gamla i utsatta förorter. Sen är det tinnitus­patienter eller sådana som är sambokade med läkarna och kan ha olika hörselrelaterade besvär.

– Det som är kul här är att det händer olika saker. Och att jag fick vara med och starta upp hörseldelen här på sjukhuset. Mest stolt är jag över att jag lyckades få till ordentligt med tid för patienterna. När jag började här fanns det ju bara en dator och en mätbur, så mina erfarenheter fick ligga till grund för planeringen i stor utsträckning. Och tidsramen kan skilja sig åt beroende på var man arbetar. Men för mig är det viktigt att kunna göra ett noggrant jobb, kanske ta om instruktionerna om något blir fel, mäta om – och inte minst informera om resultaten och att dokumentera dem. På en del håll är det läkaren som både informerar och dokumenterar.

Hur ska en bra audionom vara?

–Om jag svarar utifrån min specialitet, som är diagnostik, så handlar det om att vara öppen, ta sig tid och verkligen lyssna på patienterna. Att man är noggrann och intresserad. Ofta får man tänka lite utanför remissen. Tänka själv.

Hör du själv bra?

– Jadå! ●

Jennie Stubbe

• Ålder: 40.
• Bor: i Kungälv.
• Familj: Sambo och två barn (18 och 10 år).
• Utbildning: Treårig audionomutbildning vid Göteborgs universitet.
• Gör: Audionom på Angereds närsjukhus i Göteborg. Jobbet har tre delar. Sextio procent är klinisk mottagning där hon gör hörselutredningar. Tjugo procent är hon sektionsledare för öron näsa hals-kliniken. Och tjugo procent arbetar hon som forskningsaudionom i ett projekt kring nyanlända invandrares hörsel.
• På fritiden: Umgås med familj och vänner. Och tränar.