WOW. Emelie tittar sig storögt omkring i cockpiten i charterplanet som strax ska ta familjen till Gran Canaria. Bestämmer sig: Jag ska flyga flygplan.

34 år senare sitter samma Emelie Lundh i förarsätet på Kustbevakningens vitblågula flygplan 503 vid Skavsta flygplats utanför Nyköping. Hon är klädd i mörkblå flygoverall med den svenska flaggan och Kustbevakning­ ens vapen, ett örnhuvud, på vänster överarm. Visar den lilla spaken i taket som sätter igång motorn, och de breda gasspakarna mellan sätena.

– Jag har en barndomsvän som har berättat att jag i grundskolan brukade prata om att jag ville bli pilot. Jag minns inte det själv men det är kul att hon kommer ihåg det, säger Emelie Lundh.

EMELIE LUNDH är styrman och turas om med befälhavaren att varannan dag flyga planet och sköta radiokommunikationen.

Varje arbetspass börjar med förberedelser. Hon kollar vädret, går igenom olika check­ listor och pratar med vakthavande befäl på ledningscentralen i Göteborg. Från dem får hon dagens uppdrag.

Kustbevakningens huvuduppgift är att söka efter mineraloljeutsläpp. Men de letar också efter försvunna personer, spanar efter tjuvfiskare och undsätter personer i sjönöd.
Under flygpasset på cirka sex timmar hinner besättningen täcka stora delar av Sveriges kust.

Längst bak i planet sitter operatörerna, som söker efter och dokumenterar utsläpp. Men piloterna, som har bäst utsikt, spanar också. Vid bra väder syns utsläppen på långt håll.

– Det ser ut som fett på ytan, oljan klipper av de högsta vågtopparna och slätar ut vattnet.

»JAG VISSTE OCKSÅ ATT FLYGNINGEN
I KUSTBEVAKNINGEN SKULLE PASSA MIG,
JAG HADE SEDAN TIDIGARE ETT INTRESSE
FÖR BÅTLIV, BÅDE FRITIDSBÅTAR OCH FLOTTAN.«

ATT BLI PILOT KÄNDES länge som en ouppnåelig dröm. Få blir piloter, utbildningen är dyr, testerna många och tankarna sa ”Inte ska väl jag”. Efter studenten gjorde Emelie Lundh lumpen i flottan, med siktet inställt på att bli helikopterpilot i försvaret. När hon muckade visade det sig att försvaret inte skulle ha någon pilotutbildning på flera år. Hon gjorde i stället tester för att bli stridspilot, men var för kort.

– Då gav jag upp pilotdrömmarna och tänkte att det blev bara inte så.
Emelie Lundh fortsatte som officer i flottan. Men drömmen låg kvar och efter några år sökte hon till slut in på pilotutbildningen vid Trafikflyghögskolan i Ljungbyhed. Efter ett år av tester och väntan var hon inne. Att för första gången sitta i cockpit bredvid läraren kändes overkligt. Det lilla planet rörde sig hit och dit, känsligt för varje rörelse som läraren gjorde med styrspaken.

Under utbildningen kom det ut en annons från Kustbevakningen. Emelie Lundh sökte jobbet, och fick det. När de andra studenterna svettades och letade jobb medan examen närmade sig hade hon redan en tjänst som väntade. Att jobba inom staten igen kändes tryggt och bra. Flygbranschen är skakig med många toppar och dalar, berättar hon, många vet inte om de har jobb i morgon.

– Jag visste också att flygningen i Kustbe­ vakningen skulle passa mig, jag hade sedan tidigare ett intresse för båtliv, både fritids­ båtar och flottan, och kände mig hemma i uniform. Redan som 16­åring började jag i Sjövärnskåren, marinens sommarskola för ungdomar.

I dag har fascinationen övergått i vardag. Varje skift består av tre till fyra arbetspass på tolv timmar. Att arbeta så nära varandra skapar en tät sammanhållning bland personalen.

– Jag tror att jag skulle ha svårt att jobba någon annanstans, att det skulle kännas opersonligt. Vi känner varandra väldigt väl här.
Arbetstiderna är svåra att få ihop med familjelivet, särskilt som hennes man också jobbar inom Kustbevakningen. Som all annan blåljuspersonal arbetar de ofta helger och helgdagar.

– Du vänjer dig till en viss grad, men det går inte att vänja sig helt vid att inte fira jul med sin familj.

Emelie Lundh visar bak i planet. Här finns operatörernas arbetsplatser, en mikrovågsugn och ett litet kylskåp. Hon brukar passa på att göra några yogaövningar i flygplansgången när hon värmer sin lunch i mikron. Ryggen hinner bli rätt stel av att sitta ner under flygningens sex timmar.

– På tre minuter hinner jag ett par positioner.

Emelie Lundh beskriver flygandet som ett hantverk som hela tiden utvecklas. Öronen har lärt sig känna igen ljudet när motorernas varvtal är rätt. Hon sätter mål för sig själv, som att kunna göra en stigning i en viss vinkel med en viss fart.

– Hela kroppen och hjärnan är med, du måste använda alla sinnen. Sedan är inte den ena dagen den andra lik, jag lär mig saker hela tiden, vi har ofta utbildningar om väder­ fenomen, flygplansteknik eller regler som uppdaterats. Kustbevakningen får också nya samarbeten med olika myndigheter.

Förra sommaren hjälpte Emelie Lundh och hennes kollegor till vid de stora skogsbränderna i bland annat Hälsingland. De hade överblick över området och rapporterade till räddningsledaren på marken var de största eldhärdarna fanns och var vattenhelikoptrarna förhöll sig i förhållande till varandra.

- Jag kommer ofta hem och känner att jag har gjort något viktigt. När vi hjälpte till med skogsbränderna kändes det så, och särskilt när vi hittar någon som varit försvunnen.

NÅGON GÅNG OM ÅRET blir det utlandstjänst.
Då är hon borta tio till fjorton dagar, oftast i Sydeuropa, men Emelie Lundh har också jagat pirater i Somalia i två omgångar, 2010 och 2012–2013. Då bodde besättningen på
Seychellerna och flög över somaliskt vatten. Kustbevakningen samarbetade med EU Naval Force, som skyddar fartyg med hjälpinsatser från FN:s World Food Programme.
Emelie Lundh och hennes kollegor spanade efter piratskepp. När de upptäckte ett kontaktade de militära fartyg och låg kvar tills militären kom och fängslade piraterna. Piraterna ställdes sedan inför rätta på Seychellerna.

– Det blev sjöräddningar vid flera tillfällen när vi hittade piratgrupper som hade varit ute i flera veckor, inte hade vatten kvar och var helt uttorkade mitt ute i Indiska oceanen.

Det var vanliga unga pojkar, ofta i öppna båtar under gassande sol.
De senaste åren har Kustbevakningen framför allt bistått länder i Sydeuropa genom att söka efter flyktingbåtar. När de upptäcker båtarna rapporterar de till landets myndig­ heter som kommer och för människorna i hamn.

Att sitta däruppe, i värmen och tryggheten i flygplanet, och se människor utan flytväst i små, osäkra båtar därnere, det är som att blicka ner på en parallell värld.
- Ibland är det barn med, då känns det i mammahjärtat. ●

EMELIE LUNDH

• Gör: Pilot inom Kustbevakningen.
• Ålder: 38.
• Familj: Man och två barn.
• Bor: Stockholm.
• Hämtar energi: Tränar yoga, umgås med familjen och vänner, sjunger i kör och är i sommarhuset i skärgården.
• I flygväskan: Kaffetermos, vattenflaska, svartpeppar till lunchen, flyglogg, flygcertifikat, ipad med kartor och planeringsverktyg.