Patrik Wikland är ordförande i Lotsförbun­det sedan tolv år. Det arbetet tar en stor del av hans tid, men 25 procent arbetar han som lots i Göteborgs hamn.

– Jag vill inte förlora kontakten med verk­ligheten. När jag sätter mig i en förhandling och representerar medlemmarna måste jag ha samma erfarenheter som de.

Liksom de flesta lotsar har Patrik Wikand en sjökarriär bakom sig. Hans fackliga enga­gemang började i slutet av 1990­talet, då han kom tillbaka till Sverige efter att ha arbetat för ett utländskt rederi.

– Jag fick en högre befattning men mindre pengar i plånboken. Eftersom jag inte är en sådan som håller truten gick jag med i facket och fick upp lönerna för alla befälhavare i bolaget och dessutom reglerade arbetstider. Det är sådant som är min drivkraft: Att stå upp för den lilles rätt, att alla ska få det de har rätt till.

Patrik Wikands fackliga arbete består av mängder av möten och många resor, till ham­nar runtom i landet och till Lotsförbundets huvudkontor i Norrköping. I Sverige finns 230 lotsar, sex av dem är kvinnor.

– Alla har samma lön och villkor, oavsett kön, ålder och etnicitet. Vi har tarifflöner och allt som räknas är anställningsår. Många inom Saco tycker nog att jag borde strida för differentierade löner, men jag anser inte att det går att lönesätta vårt yrke på annat sätt, säger Patrik Wikand.

Forskningen visar att  fackligt engagerade ofta upplever att de hamnar i en mellansits. Det är något Patrik Wikand känner igen.

– Att vara facklig förtroendeman kan vara en svår balansgång. En arbetsgivare kan bara säga ”nej, det går inte” som svar på arbets­tagarnas krav. Som facklig förtroendeman måste jag kunna förklara och argumentera.

En av de viktigaste frågorna för Patrik Wikand, liksom för många fackligt engage­rade inom Saco­förbund, är att utbildning måste löna sig.

– Så är det inte för alla. Se på sjuksköter­skorna och deras låga löner i förhållande till utbildningsår. Samtidigt som det finns gan­ska högavlönade typiskt manliga yrken som bara kräver b-­körkort.

Hur ser du på framtiden för fackligt engagemang?

– Jag blir lite orolig när jag ser den unga generationen som tror sig klara allt själv. De som var före oss åstadkom massor med blod, svett och tårar. Det vi gör nu är mest att försvara vår ställning. Många tror att de rättigheter vi har i dag är något som kommer finnas för alltid, men så är det inte.