En av de första frågor Shiva för Saco­rådet i Region Skåne samt region­ Lindahl fick på anställ­ningsintervjun på Helsingborgs lasarett 2006 var hur hon såg på fackligt arbete.

– Det saknades en facklig representant för audionomerna och de såg gärna att jag tog uppdraget. Jag uppmunt­rades från början att ta den här rollen, både av mina kollegor och av arbetsgivaren.

Det fackliga uppdraget, som från början handlade om ett möte och ett par timmars för­ och efterarbete i månaden, växte snabbt och stadigt. Sedan 2015 arbetar Shiva Lindahl fackligt på heltid, som huvudskyddsombud för Saco-rådet i Region Skåne samt region-ansvarig och facklig företrädare för SRAT.

–  När mina fackliga uppdrag blev fler fick mina kollegor ta över en del av mina patienter på audionommottagningen. Men de klagade aldrig över det. Och mina chefer har alltid sagt “ta den tid du behöver”. Ingen har någonsin haft några invändningar mot mitt fackliga engagemang. 

Saknar du någonsin att utöva ditt yrke som audionom?

– Ja, jag längtar ofta efter barnen på audio­ logmottagningen. Men det fackliga arbetet måste få ta tid. Det första mötet förändrar ingenting, för att få vara med och påverka måste man jobba långsiktigt.

Att skaffa ett  stort kontaktnät tar också tid. Shiva Lindahl lever upp till forskningens bild av den fackligt engagerade som en som har ett stort informellt nätverk.

– Jag tror att det är en framgångsfaktor. Jag säger ofta till chefer i förhandlingar att ”vi hörs innan nästa möte”. De informella mötena, utanför protokollet, är enormt vik­tiga. Det är då man får veta hur andra egentli­gen tänker.

Ytterligare ett utmärkande drag hos fackligt aktiva enligt forskningen: ”Uppfattar det som en plikt att någon gång i livet arbeta ideellt”.

Stämmer det på dig?

– Nja, jag tror att antingen är man en fören­ ingsmänniska eller också är man det inte. Jag har alltid varit aktiv i olika föreningar. När jag gick i gymnasiet i Teheran var jag ordförande i elevrådet och när jag 1987 kom till Sverige som 22­ åring engagerade jag mig i Iranska föreningen i Helsingborg. Två år senare blev jag ordförande.

Är engagemanget något du har med dig från din familj och uppväxt i Iran?

– Min morfar var politiskt aktiv och jobbade för mänskliga rättigheter. Han var min stora idol, det är från honom jag fått inställningen att tillsammans är vi starka och kan åstadkomma förändringar. Även mina föräldrar var öppna människor som engage­rade sig i andra.

– Det görs mycket ideellt arbete även i Iran. Skillnaden är yttrandefriheten.

Är du lika engagerad i andra privat som i arbetslivet?

– Jo, det är jag nog. På gott och ont. När min dotter var yngre var jag alltid den som skötte insamlingar till lärare och sådant. ”Ge dig nu och lämna det till någon annan”, sa min dotter och tyckte att jag var jobbig. Men jag tycker det är viktigt att visa andra uppskattning när de gjort något bra.

Till sist undrar jag om det finns någon baksida med det fackliga enga­gemanget? Shiva Lindahl tvekar lite:

– Ibland kan jag uppleva att om SRAT inte lyckas i en fråga så är det mitt fel. Då vill jag säga att facket är medlemmarna, vi allihop. ”Jag är facket och facket är vi”.