När Emelia Broman kuggade på odontologitentan för tredje gången kallade två av hennes lärare henne till ett möte. Var den här utbildningen egentligen någonting för henne, var hon verkligen tillräckligt intresserad av att bli tandhygienist?

– Jag blev ledsen, för jag visste ju själv att jag hade gjort mitt yttersta, säger hon.

Tentan var av det slag som hon haft svårt för så länge hon kan minnas: Ett stort ämne där allt ska memoreras, inga böcker tillåtna under provet. Vid sådana tillfällen vet hon att hon lätt tappar fokus och hjärnan blir blank, oavsett hur mycket hon gått in för pluggandet.

Till sist klarade Emelia Broman ändå utbildningen. 2012 tog hon examen som tandhygienist och fick sin första anställning. Arbetet gick hyfsat, hon jobbade i team med en tandläkare som stöttade henne och påminde henne om sådant som hon lätt glömde. Ändå kunde det hända att hon missade stora karies­angrepp på röntgenbilderna.

– Då undrade jag ”hjälp, hur kunde jag missa det, jag tittade ju så noga?” och blev så klart jätteirriterad på mig själv.

»Jag visste ju själv att jag hade gjort mitt yttersta.«

  
Vid den här tiden började Emelia Broman fundera på om hon kunde ha något slags neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, men det skulle dröja flera år innan hon bad om att få göra en utredning. Innan dess hann hon byta arbetsplats ett par gånger. Första gången frivilligt för att hon efter tre år sökt en tjänst med högre lön. Andra gången för att hon blivit uppsagd med vad hon själv upplever var en mycket vag motivering, efter en tids sjukskrivning (vilken var en följd av att hennes man och barnens pappa dött i cancer).

Snart fick hon en provanställning inom folktandvården, men även där uppstod svårigheter. Hennes chef upplevde att hon behövde hålla lite extra koll på henne. Vissa dagar eller delar av dagen presterade hon utmärkt. Andra gånger kunde viktiga noteringar i journalen saknas.

Chefen för den lilla kliniken provade att anpassa arbetet på olika sätt. Bland annat fick hon sluta att göra undersökningar under en period för att bara ägna sig åt behandlingar. Men situationen blev ändå ohållbar.

Till sist bad Emelia Broman själv om att få göra en neuropsykiatrisk utredning. I många år hade hon trots allt känt att hon inte är som alla andra, inte tänker som andra. Nu diagnostiserades hon med ADD, atypisk autism och utmattningssyndrom.

– Det var skönt att få veta vad det var som ställde till det för mig, säger hon.

När hon fått sina diagnoser tog hon och hennes chef kontakt med Arbetsförmedlingen. Därigenom kunde kliniken få ekonomiskt bidrag för att ha henne kvar. Chefen kom fram till att hon kunde få jobba 39 procent av en heltid. Kliniken åtog sig också att erbjuda henne stöd av en handledare, men det upplever Emelia Broman inte att hon verkligen fick.

Hur ser du själv på arbetsgivares ansvar att stötta och möjliggöra arbete för personer med olika typer av funktionsnedsättning?

– Det är en svår fråga. Min chef vände och vred på varje sten för att kunna ha mig kvar, men på en liten klinik finns inte tiden. En större klinik har ju lättare att ta in hjälp. Där skulle jag kanske också kunnat ta på mig andra arbetsuppgifter, så att jag inte bara satt med patienter.

Sedan januari förra året är 37-åriga Emelia Broman delvis sjukskriven och delvis arbetslös. Hennes läkare och arbetsterapeut har rekommenderat henne att ansöka om sjukersättning på 75 procent, vilket man kan beviljas om man har en funktionsnedsättning som gör att man aldrig kommer att kunna arbeta, vare sig nu, eller i framtiden.

– Jag tycker det är att ta i. Jag tror att jag skulle kunna jobba åtminstone 50 procent men arbetsterapeuten säger att mina diagnoser gör att jag lätt blir utmattad. Om jag ska jobba så skulle jag verkligen behöva en arbetsledare som förstår, som kan underlätta och anpassa.

»Det var skönt att få veta vad det var som ställde till det för mig.«

    
Emelia Broman känner sorg över att inte kunna arbeta som tandhygienist. Hon saknar sina patienter och flera har kommit fram på stan och berättat att det är ömsesidigt. Hon skulle mer än gärna sätta sig och ta tandsten hela dagarna, eventuellt med pauser för att jobba i exempelvis receptionen. Men några sådana tjänster finns inte.

– Drömscenariot är att någon öppnar en privat klinik där jag får jobba, men utifrån mina förutsättningar.

Kontakta SRATs kansli om du behöver stöd.