Fokus på ”medarbetarskap” har länge varit en av de starkaste trenderna inom organisationsutvecklingen. Medarbetare ska man vara, ansvarstagande och lagspelare och skapa god stämning. ”Motarbetare” däremot – dessa bakåtsträvare ska man övervinna eller i bästa fall ”få med på båten”, som det kan heta i ledarskapslitteraturen. 

Kanske är det dags att tänka om. På senare tid har det nämligen alltmer börjat talas om fördelarna med anställda som sätter sig på tvären, som säger emot och bromsar.  

– I stället för att döma ut motarbetarna som förändringsobenägna borde man undersöka vad de argumenterar för, och vad de bygger sina åsikter på. Kanske finns det någonting viktigt där, säger Lena Lid Falkman, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm.  

En organisation där motarbetarna tystas blir sårbar, menar hon.   

– Risken är att man får ett gäng ja-sägare, som går med på saker som i grunden inte är bra.    

Lena Lid Falkman kom själv in på ämnet ”motarbetarskap” när hon forskade på införandet av aktivitetsbaserade kontor. Sådana har nämligen en tendens att skapa missnöje. Känsloladdat sådant. Hon berättar om personer som bokstavligen har annekterat delar av kontor och vägrat acceptera kringflyttandet.  

– Det som jag ibland upplevde när jag ­träffade de här personerna var att – de hade rätt. Den öppna kontorslösningen var kanske inte någon bra förändring för just den här arbetsplatsen. Det var en management-quick fix, någonting som ledningen trodde på men som faktiskt inte funkade för verksamheten.   

Hon insåg också att en del av dessa motsträviga medarbetare, och motsträviga medarbetare i allmänhet, tvärtemot den populära bilden ofta var högst konstruktiva, engagerade och ansvarstagande.  

Så vad är det då som skiljer det goda motarbetarskapet mot det dåliga? Enligt Lena Lid Falkman handlar det om syftet bakom: I det första fallet agerar man för organisationens bästa, i det andra fallet för sitt eget. Det goda motarbetarskapet kallar hon för ”intelligent olydnad”, och jämför med en ledarhund som lyder för det mesta, men som vid rött ljus vägrar gå ut i gatan, trots ägarens direktiv.  

»Varför bry sig, när ändå ingen lyssnar?«

  
Om motarbetet verkligen är av det här slaget är dock inte alltid enkelt att avgöra. Det enda sättet att bilda sig en uppfattning är att kommunicera med personerna i fråga – vilket, betonar Lena Lid Falkman, inte är detsamma som att ställa en pliktskyldig fråga kring ett redan fattat beslut.  

– De motarbetare som upplever sig ignorerade kan bli farliga för chefer och ledningar. Varför bry sig, när ändå ingen lyssnar?

Särskilt riskabla blir motarbetarna om de samtidigt uppfattar att de själva slåss för moraliskt höga värden. Det berättar Jan Olsson, professor i statsvetenskap vid Örebro universitet. Han ger exempel på några konsekvenser.  

– En variant är kollektivt avhopp. Det har vi sett i vården till exempel. Man känner att man inte kan ta ansvar för det som händer i verksamheten, och då lämnar man. En annan väg är öppen kritik. Det är någonting som chefer och ledningar ofta uppmuntrar medarbetare till, men som i verkligheten sällan är särskilt populärt.  

En lite ljusskyggare motståndsstrategi, som Jan Olsson har skrivit en bok om, kallar han för ”subversivt agerande”. Det är när man underminerar verksamheten genom att tillexempel ljuga, sinka processer eller dölja information.   

Som ett tydligt exempel på subversivt handlande tar han upp Saudiaffären, där Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) samarbetade med Saudiarabien i syfte att tillsammans bygga en vapenfabrik. Förutom läckor till medierna var det gott om lögner från de inblandade, berättar han.   

En annan form av potentiellt motarbetarskap som han har studerat närmare är ”inside activism”. Det är ett fenomen där kommunala och statliga tjänstemän, ibland i det fördolda, ibland i organiserad form, utnyttjar sina positioner för externa engagemang.  

– Det handlar om offentligt anställda med kopplingar till sociala rörelser, till exempel miljörörelsen eller den feministiska rörelsen, som försöker att operera på insidan genom att driva rörelsernas frågor, alternativt bromsa och hindra förslag som går emot.  

»Det handlar om offentligt anställda
som försöker operera på insidan.«

  
Självsvåldigt agerande i olika former blir allt vanligare bland tjänstemän, menar Jan Olsson. Dels beror det på att den unga generationen från tidig ålder skolats i kritiskt tänkande. Dels handlar det om en förändrad tjänstemannaroll, med större handlingsutrymme och mer av policyutvecklande uppgifter. Vi får kort sagt vänja oss vid en viss typ av motarbete också på den här nivån i samhällsapparaten.  

Visst kan det vara ett demokratiskt problem, säger Jan Olsson, men det kan också vara precis tvärtom. 

– Det är viktigt att tjänstemännen har en känslighet för att demokratins värden respekteras. Men de kan också fungera som demokratins väktare gentemot korrupta politiker.