Lizette Karlsson, perfusionist:

”Man är konstig i humöret, ibland bara ledsen, ibland bara trött”

Lizette Karlsson är intensivvårdssjuksköterska i botten och snart färdig med sin perfusionistutbildning. Hon jobbar på Nya Karolinska sjukhuset i Solna, i vanliga fall halvtid på thoraxintensiven och halvtid som perfusionist, men vid tiden för vår intervju har hon sedan en månad tillbaka – på grund av coronakrisen – arbetat enbart som intensivvårdssjuksköterska.

Nu har hon just förflyttats till ECMO-­enheten där fler platser precis öppnats för de allra svårast sjuka patienterna med covid-19. Lizette Karlssons jobb är att sköta ECMO-maskinen, en modifierad hjärtlungmaskin som syresätter blodet utanför kroppen.
– Där vårdas patienter som inte har blivit tillräckligt hjälpta av den vanliga intensivvården, där respiratorn inte räcker till. Det känns bra att jobba där, jag har gjort det förut, säger hon.

Krisschemat som hon går på är tufft. Hon har en veckoarbetstid på minst 48 timmar och jobbar ofta natt. Arbetspassen är 12,5 timmar långa. Hon ska också vara tillgänglig mellan sina pass om behov uppstår.
– Det är klart att jag är trött. Man är konstig i humöret, ibland är jag bara ledsen, ibland bara trött. Jag sover i princip så fort jag är ledig.

Det finns inte så mycket utrymme till annat. Någon enstaka promenad. Några gånger har hon träffat en kompis utomhus. Föräldrarna och syskonen bor inte i Stockholm, så dem vet hon inte när hon får se nästa gång. Mellan nattpassen är det svårt att hinna få tillräckligt med återhämtning.
– Det som har varit bra på jobbet är att vi har fått mat och dricka som jag tror är donerad. Jag hinner inte handla och laga mat mellan passen.

Lizette Karlsson säger att hon inte är särskilt insatt i hur hennes avtal ser ut. Hon tror att hon får sin grundlön dubblerad, men däremot ingen ersättning för exempelvis obekväm arbetstid. Hon har inte känt sig orolig för sin egen säkerhet när hon arbetar. Än så länge har man tillgång till all nödvändig skyddsutrustning på hennes avdelning och varken sig hon själv eller någon av hennes närmaste kollegor har blivit sjuk. Hon är mer rädd för att smittas utanför jobbet.
– Jag är chockad över hur dåligt patienterna mår. De är i alla åldrar och de är jättesjuka. Det är ett otäckt, grymt virus, säger hon.

Hon kommer inte att kunna ta sin perfusionistexamen i juni som planerat, eftersom det inte finns utrymme för tillräckligt många timmars praktik nu. Förhoppningsvis får hon fira sin nya titel någon gång i höst i stället.

– I början var det lite tråkigt förstås men nu har jag vant mig vid tanken. Mycket av den planerade kirurgin är inställd och allt har ändrats så mycket, så jag förstår ju att det inte går. ●

Jenny Smith, tandhygienist:

”Det vardagliga arbetet har ändrats helt”

I sitt arbete som klinikkoordinator på Folktandvården i Västra Götalandsregionen tar Jenny Smith hand om sådant som schemaläggning, lönehantering och verksamhetsutveckling. I och med pandemin har hon fått lägga allt det vanliga utvecklingsarbetet åt sidan för att i stället koncentrera sig på de konsekvenser som virusets framfart får för verksamheten.
– Det vardagliga arbetet har ändrats helt. Vi får jobba jättemycket med tidsbokningen för att bland annat avboka alla patienter som tillhör någon riskgrupp, säger hon.

Kliniken har också pausat sin uppsökande verksamhet på äldreboenden och sitt samarbete med BVC. Allt det här har inneburit många luckor i tidsbokningen, men den tiden går åt till att försöka boka in nya patienter och sköta all extra administration som tillkommer.
– Vården kommer ju att släpa efter, så vi vill försöka jobba på nu för att inte få för mycket att göra i höst.

Nu har de flesta i personalen ändå kommit in i något slags vardagslunk, beskriver Jenny Smith. De som har varit hemma i några veckor är tillbaka på jobbet. Kunskapsläget ändras emellertid konstant. För henne gäller det att hålla sig uppdaterad utifrån det, och utifrån den materialbrist som uppstått. I Västra Götalandsregionen är läget än så länge ganska stabilt, men kliniken har inte fått allt man beställt och behöver hushålla med saker som munskydd och handskar.
– Nu senast var det brist på torkdukarna som vi spritar av med, för att man behövde dem på intensivvårdsavdelningen. Då får vi hitta en ersättningsprodukt. Plötsligt kommer det ett mejl från tandvårdschefen med ny information, det är snabba ändringar hela tiden. ●

Josefine Jönsson, hälsopedagog:

”Att grubbla över de förgångna ger mig definitivt ingen energi”

Josefine Jönsson hade jobbat som hälsoutvecklare på Promas Skåne i nästan tre år när hon blev uppsagd. Som en direkt konsekvens av coronakrisen behövde företaget rekonstruera sin verksamhet vilket innebar att Josefine Jönsson och tio av hennes kollegor blev arbetsbefriade med omedelbar verkan.
– Jag blev inte förvånad. I och med att vi inte kunde besöka våra kunder fanns det ingenting för oss att göra. Allt sköts på framtiden och då blev vi en enorm kostnad för företaget, säger hon. 

Nu tittar hon på möjligheterna att starta en egen verksamhet tillsammans med en kompis. Flera av Josefine Jönssons tidigare kunder som fått reda på att hon blivit uppsagd har hört av sig och berättat att de gärna vill hyra in henne som konsult framöver. Själv har hon sedan länge dessutom haft en del andra affärsidéer i bakhuvudet.  
– Jag får vara kreativ och titta på vad jag har för möjligheter. 

Eftersom hon hade två månaders uppsägningstid har hon haft lön fram till sista maj. Hon använder tiden hemma till att spåna fram ett bra affärskoncept och till att kolla upp vilka regler som gäller kring a-kassa och inkomstförsäkring när man startar en ny verksamhet.

Josefine Jönsson funderar inte så mycket på det som varit. Hon kan inte påverka vare sig pandemins utveckling eller sin tidigare arbetsgivares sviktande kundunderlag.
– Jag måste tänka på vad jag kan göra för att få en inkomst framåt. Det har jag lärt mig i mitt yrke, att lägga min energi på vad jag faktiskt kan påverka. Att grubbla över det förgångna ger mig definitivt ingen energi. ●