Yrke rederiingenjör. För öborna är färjan vägen till omvärlden. Jim Löfgren ser till att kajer, byggnader och linspel fungerar så att ingen blir strandad. 

 Vågorna slår hårt grå mot betongfundamenten och Jim Löfgren drar upp dragkedjan på sin reflexjacka. Han unnar sig att värma händerna i fickorna en kort stund innan han klättrar upp på en stege och öppnar en dörr i den stora laddstationen. Där innan­för löper ett tiotal feta elkablar nedanför mängder av olika slags reglage, knappar och lampor. Över telefon får han instruktioner om hur han ska rätta till något som krånglat.

Vågorna slår hårt grå mot betongfundamenten och Jim Löfgren drar upp dragkedjan på sin reflexjacka. Han unnar sig att värma händerna i fickorna en kort stund innan han klättrar upp på en stege och öppnar en dörr i den stora laddstationen. Där innan­för löper ett tiotal feta elkablar nedanför mängder av olika slags reglage, knappar och lampor. Över telefon får han instruktioner om hur han ska rätta till något som krånglat.

– I dag är jag den finska entreprenörens händer eftersom de inte kan vara på plats på grund av läget med coronaviruset. Det ingår inte i min roll att meka, men jag har inga problem med att skita ner mig, säger han.

Bilfärjan Jupiter stampar fram i nästintill skytteltrafik mellan Ljusterö och Östanå på fastlandet, norr om Stockholm. Varje år transporteras över en miljon fordon fram och tillbaka över sundet och just nu testar Trafikverkets färjerederi möjligheten att ladda vägfärjor med el på ett smidigt sätt här.

Så fort fartyget lägger till på Ljusterösidan fälls en hydraulisk arm med stiftkontakter ljudlöst ut från laddstationen och fäster vid färjans kontakt. Tänk eluttag gånger hundra. Nu kontrolleras bara tillförlitligheten i själva tekniken, men när det är skarpt läge kommer tre megawatt att föras över till båten på tre och en halv minut. Denna mängd el, som alltså ska ladda färjan varje gång den når Ljusterö, motsvarar årsförbrukningen för ett hundratal stora villor.

Att arbeta med det här projektet passar Jim Löfgren perfekt.

– Nu är jag ju kontorsråtta, men jag tycker det här är så roligt, att vara ute i verkligheten och lösa problem tillsammans med kollegorna.

För två år sedan började han sitt arbete som rederiingenjör. Tillsammans med två kollegor ansvarar han för samtliga landanläggningar som hör till Trafikverkets 40 färjeleder runtom i landet, vilket innefattar alltifrån vägar och byggnader till alla konstruktioner som finns i vattnet, som färjelägen, linspel och kajer.

Alla dessa anordningar kräver reparationer och ombyggnationer för att transporter till och från öarna ska kunna ske på ett säkert sätt. Mycket av underhållet sköts av personalen på lederna, men när det krävs större och mer komplexa åtgärder, som ofta blir kostsamma, kopplas en rederiingenjör som Jim Löfgren in. Hans uppgift är bland annat att göra en utredning, söka tillstånd och bygglov och sköta upphandling av entreprenader.

Trots att Jim Löfgren är uppvuxen på en ö och alltid har varit mycket intresserad av teknik har vägen till att bli just rederiingenjör varit långtifrån spikrak. I stället inleddes hans yrkesbana med arbete som snickare med eget byggföretag. En skadad armbåge tvingade honom att tänka om och som 32-åring, med små barn och nyinköpt 1800-talshus, började han läsa till byggnadsingenjör på KTH.

Efter flera års arbete som projektledare i husbranschen fick han en tjänst som storskade­projektledare på ett försäkringsbolag.

– Jag har alltid tyckt om att träffa nya människor, men framför allt att göra skillnad. Jag kom och hjälpte till när någon befann sig i katastrof, när en villa brunnit ner och en familj stod utan hem. Det var tillfredställande när folk sedan började se ett ljus.

När han blev erbjuden att bygga upp en storskadeavdelning på ett annat försäkringsbolag tog han chansen. Han fick ”väldigt bra betalt” men efter en tid visade det sig att bolaget inte skulle syssla med stora skador trots allt. Hans tjänst förändrades och han fick arbetsuppgifter som han inte trivdes med. På kort tid drabbades han dessutom av flera svåra problem med hälsan, bland annat fick han en stroke och hjärtrytmrubbningar.

– Jag blev också utbränd. Man kom fram till att hälsoproblemen nog var stressrelaterade. Jag hade hållit för högt tempo i för många år. Min fru har fått bära ett tungt lass hemma, jag har jobbat jämt, säger han.

Efter nästan ett års sjukskrivning utbildade han sig till certifierad entreprenadbesiktningsman, en sådan som besiktigar stora byggen. Men snart blev arbetsbördan för stor även där. Hjärtat började göra sig påmint igen.

– Jag insåg att jag måste göra något annat. Alla de där resorna höll på att ta kol på mig. Att sitta i bilkö tre, fyra timmar om dagen, det tär.

Det var en gammal barndomskamrat som berättade att Trafikverket skulle utlysa en rederiingenjörstjänst och att han trodde att Jim Löfgren skulle vara ”som klippt och skuren” för den.

– Och nu sitter jag här.

Inne i värmen, i det lilla huset som ligger precis vid strandkanten och rymmer bland annat personalrum, trycker Jim Löfgren

i gång mockamasterns bubblande. Han hälsar på en kollega som nyvaken avslutar sin rast för att återgå till arbetet på färjan.

Ett stort teknikintresse är ett måste för att man ska passa i det här yrket, tycker han. Det gäller också att vara bra på att hitta helhetslösningar och att hela tiden orka driva på för att komma framåt. Eftersom han har lagen om offentlig upphandling att följa kan det ibland ge arbetet ett visst mått av tröghet. Saker går lite långsammare än vad han är van vid från privat sektor.

– Men det finns fördelar med att det tar tid också. Jag inbillar mig i alla fall att det blir väldigt bra resultat i slutet.

Som roligast är det när han är i hamn med en upphandling och startskottet kan gå för ett projekt. Om siffrorna dessutom stämmer i slutändan är det en bonus.

– Det har ju tyvärr en tendens att ofta bli dyrare än vad man hade tänkt sig. Det jobbet är ibland ansträngande, att få det att stämma. Men det är väldigt tillfredställande när det lyckas.

Att köpa in en extra batterienhet till en av färjorna skulle till exempel kosta tio miljoner. Han handskas med enorma investeringar, pengar som ska falla väl tillbaka på skatte­betalarna. Men han är van vid att arbeta med stora summor och säger att det inte är något som stressar honom. I själva verket har han inte upplevt stress på jobbet en enda gång under de här två åren, hävdar han. Hjärtat bankar i normal takt.

– Jag har aldrig haft en dag där jag tänkt: är inte den här dagen slut snart? Ibland känns det som om jobbet är så roligt att jag skulle kunna göra det gratis. Jag har inte samma lön som jag haft tidigare, men jag klagar inte. Jag värderar andra saker nu.

En sådan sak är att Trafikverkets färjerederi har huvudkontor i Vaxholm, en kvarts promenad plus färjeresa från hans hem på Rindö.

När den här arbetsdagen är över kör Jim Löfgren ombord på Jupiter som ska ta honom från Ljusterö till fastlandet. Än så länge drivs dessa färjor, liksom de övriga vid Trafikverkets leder, av diesel. Men målet är att samtliga ska ha hunnit bli klimatneutrala till år 2045.

– Jag kommer inte få se slutet av det här, men som pensionär kommer jag kunna säga till barnbarnen att titta på det här, det har farfar eller morfar varit med och byggt upp från start. Det är lite hisnande, att vara en del av historieskrivningen. ●

Jim Löfgren

• Gör: Rederiingenjör på Trafikverket.
• Ålder: 52.
• Bor: Rindö, Vaxholm.
• Familj: Fru, två vuxna barn.
• På fritiden: Jag och min fru tycker om att köra motorcykel och att vara ute med båten. Vi har också ett 1800-talshus med mycket gammal snickarglädje som jag har återskapat.