Det hänger en årskalender av tyg i korridoren. ”Välkommen till livet”, står det högst upp. Varje gång ett barn föds här på förlossningen i ­Skellefteå markeras det med en nål i rutan för det aktuella datumet.
En vecka tillbaka hopar sig nålarna. Den här dagen däremot, då barnmorskan ­Therese Lindberg kommer för att jobba natt, är rutan tom. Fast frånvaron av nålar speglar inte verkligheten: för några timmar sedan föddes kommunens senaste invånare, en liten pojke med svart hår och stora, nästan vuxet utforskande ögon.
Mamman Emelie Bokvist sitter med honom i famnen. Hon har två barn sedan tidigare, berättar hon för Therese Lindberg, och hon hade varit lite orolig tidigare i graviditeten: skulle kroppen hålla för en tredje?
– Sedan fick jag höra om bäckenbotten-teamet, och det var revolutionerande. Det kändes så bra att veta att någon skulle ta hand om mig om olyckan var framme och jag behövde vård.
Det rätt nyinrättade bäckenbotten-teamet tar hand om kvinnor med förlossningsskador och består av läkare, kurator, fysioterapeut och några barnmorskor. Dit kan man vända sig också i efterhand om man har funderingar, berättar Therese Lindberg.
– Man ska aldrig behöva vara ensam med sina frågor. Här har vården brustit mycket i hela Sverige. Ofta har kvinnor fått höra att det ser fint ut där nere. Och visst, det kanske ser bra ut, men känns det inte bra så är det inte det.

Många tror kanske att barnmorskor ”fångar bebisar hela dagarna”, som Therese Lindberg uttrycker det. Och visst är det en central del av arbetet. När hon själv som sjuksköterska valde att plugga vidare var det med förlossningsvården i sikte. Hon drogs till dynamiken i den – från amningsstödets lugn och ro till det akuta kejsarsnittets dramatik.
Men att förlösa barn är bara en av många uppgifter på hennes schema.
– På engelska heter det ”midwife”, ”medkvinna”. Som barnmorska är man med kvinnan genom hela livet, säger hon.
Vi lämnar de trötta föräldrarna för sig själva och tar två trappor ner, till bäckenbottenmottagningen och vulvamottagningen. Therese Lindberg visar oss rummet där hon möter kvinnor i alla åldrar och med olika slags besvär relaterade till underlivet: förlossningsrelaterade skador, men också sådant som vulvodyni, svamp och olika hudåkommor.
Här finns detaljerade bilder på det kvinnliga könsorganet. 3D-modeller. Vaginalstavar. På toaletten hittar man lappar med skämtsamma uppmaningar som ”Have a nice poop”, ”Wash your hands ya filthy animal”, och ”Pee like no one is listening.”
– Vi är inte rädda för kiss- och bajssnack här, konstaterar Therese Lindberg.
Inte heller för känslomässigt smärtsamma ämnen. En del kvinnor som kommer hit har kanske haft problem i många år, ibland i decennier, utan att någon har lyssnat på dem.

"Vi är inte rädda för
kiss- och bajssnack här."

Om det ingår i Therese Lindbergs arbete att finnas till hands vid livets början måste hon ibland också vara där vid dess slut. På gynavdelningen ligger svårt sjuka kvinnor med palliativ vård.

– Den delen av arbetet kan vara ganska svår, särskilt om det är en patient som kommit till oss under många år.
Döden möter Therese Lindberg även på andra sätt. Det händer ett par gånger per år att en mamma kommer in med ett dött foster i magen. Att som barnmorska motivera en kvinna att föda är alltid en utmaning. När det handlar om ett dött barn som ska ut är det ändå något helt annat.
– Det är fruktansvärt att möta föräldrarna efter en sådan händelse, samtidigt som det är jätteviktigt att göra det. De har rätt att få både information och ett bra bemötande. Där måste vi vara professionella.
Hon berättar om ett sådant möte som påverkat henne mycket. Efter förlossningen hade Therese Lindberg tagit foton på det döda barnet. Här på sjukhuset har man för vana att göra så, eftersom bilderna kan vara ett viktigt led i föräldrarnas sorgeprocess.
Den här mamman hade dock inte förstått vad det skulle tjäna till. Hon ville först inte heller hålla sitt barn. En månad senare kom hon och hennes man in för ett samtal.
– Jag hade brottats med mina egna tankar och handlingar efter det där. Men sedan när paret satt här var mamman otroligt tacksam över de där bilderna, som ju var det enda som de hade kvar av sitt barn. Det blev så starkt. Även om jag där och då hade varit jobbig så var det värdefullt i slutändan.

För att kunna hantera ett sådant här jobb, ibland mentalt påfrestande i slitningen mellan liv och död, krävs en bra struktur på arbetsplatsen, konstaterar Therese Lindberg. Och det måste finnas utrymme för samtal med kollegor. Som arbetsförhållandena ser ut nu gör det inte alltid det.
Therese Lindberg, som är fackligt förtroendevald och sitter i Svenska Barnmorskeförbundets styrelse, berättar om en situation som kan vara kaotisk. Det gäller särskilt på natten och morgonen, då två barnmorskor och två undersköterskor ensamma ska täcka upp BB, gynavdelningen och förlossningen.
Hon minns särskilt en natt, när hon hade en förlossningspatient som hon plötsligt var tvungen att köra till operation ett par hissar ner och något hus bort.
– Det var ett urakut kejsarsnitt. Samtidigt hade jag patienter som var svårt sjuka på gynavdelningen, ett BB fullt med nyfödda bebisar och nysnittade mammor, och en barnmorskekollega fullt upptagen med en person som höll på att föda.
Barnmorskornas generellt svåra arbetssituation har diskuterats mycket de senaste åren. Här på Skellefteå sjukhus finns det dock vissa unika utmaningar. Ett stort stressmoment har varit att man under året har behövt hjälpa till på BB i Lycksele, där det råder barnmorskebrist.
– Det har i perioder varit svårt att ta semester. Det har också krävts att man ändrat scheman med kort varsel för att hela tiden kunna täcka upp för den som drar iväg norrut.
Det är inte lönen som är huvudorsaken till bristen på barnmorskor, tror Therese Lindberg, utan frustrationen över dåliga förutsättningar. Det är svårt att vara en medkvinna när man tvingas att springa mellan tre förlossningar och låta den sjuka ligga ensam.
Ändå har hon aldrig funderat på att sluta. Visst tar arbetet mycket av henne – hon måste tillbringa en del fritid i skog och vid vattendrag för att återhämta sig. Hon fiskar abborre och gös och punktmarkerar stenar där öringen gömmer sig.
– Samtidigt tror jag att jobbet gör mig starkare. Jag får en annan insikt i vad livet kan vara värt, men också att det är lätt att man jagar upp sig för småsaker. Att jag precis spillde på duken kanske inte är viktigt egentligen. ●

THERESE LINDBERG

• Gör: Barnmorska, ledamot i Svenska Barnmorskeförbundets styrelse, viceordförande i Barnmorskeförbundet i Västerbotten, samt fackligt förtroendevald för SRAT.
• Född: 1979.
• Bor: På landet en mil utanför Skellefteå.
• Familj: Man och tre barn (samt ett gäng husdjur).
• På fritiden: Fiskar och njuter av naturen då tillfälle ges. Lägger gärna tid på matlagning av olika typer av vilt och hjälper barnen med sina aktiviteter runt veckan.