När Kristina Jonsson var färdigutbildad barnmorska erbjöds hon 2004 ett vikariat på Kvinnokliniken i Östersund. Hon hoppades på fast anställning, men när hon själv blev gravid fick hon veta att förlossningen skulle innebära slutet på vikariatet. Samma sak gällde för hennes två kollegor, också de med barn.

De gravida kvinnorna blev förbannade och vände sig tillsammans till personalassistenten, men fick inte den reaktion de hade önskat.

– Hon tog för givet att vi inte kunde jobba mer, bara för att vi skulle få barn. ”Vad är det som säger det?”, sade jag. ”Det här är diskriminering. Jag har kommit överens med min sambo om att han ska vara hemma första tiden. Jag pumpar ur – jag ska jobba!”

För Kristina Jonsson var situationen särskilt bitter, eftersom hon bara hade några få arbetspass kvar innan hon nått den gräns där vikariatet automatiskt hade övergått i en tillsvidareanställning.

Men hon gav sig inte. Tillsammans tjatade de tre kollegorna till sig ytterligare någon månad på vikariaten. Kort efter att hon fött sin son hoppade Kristina Jonsson därför in på en del nattpass, och därmed kunde hon få sin tjänst.

Föräldraledigheten innebar också ett tapp i löneutvecklingen, berättar hon.

– Det var bara att jobba på och försöka få upp lönen, men det gick ju inte. På lönesamtal och medarbetarsamtal fick jag ofta höra att ”ja, du har ju vabbat mycket, du måste nog vara mer på jobbet för att visa att du vill vara här…” Det blev en press.

År 2015 sökte sig Kristina Jonsson bort från Kvinnokliniken, och nu arbetar hon på Ungdomsmottagningen. Där är kulturen en helt annan, säger hon. Kring sådant som vab är det aldrig några problem. Ändå gör hon ibland något pass på sin gamla arbetsplats. Hon berättar att hon älskar jobbet som barnmorska, särskilt mötena med nyblivna föräldrar. 

Kanske hade hon varit kvar på Kvinnokliniken, om personalpolitiken där hade varit en annan. 

– Jag önskar att man hade tänkt lite mer långsiktigt: ”Okej, du är gravid. Vi gör en deal – du får ett lönepåslag nu, för vi kommer att behöva dig sedan. Vi vill ha kvar personalen, och vi vill att den ska må bra.” Får man uppmuntran och beröm blir man engagerad, får man inte det går man bara dit och gör sitt jobb, och så klagar man, och så sprids den dåliga stämningen vidare. Det är inte bra för någon.●

Regionens kommentar

”Det är alltid olyckligt om en medarbetare känner sig felaktigt behandlad, men jag kan inte diskutera enskilda personalärenden i medier. Vi har regler och rutiner kring detta som vi följer, och vi har en generös inställning till att försöka ­anpassa anställningsförhållanden till olika förutsättningar.” säger Iréne Hoglert, verksamhetschef för område Kvinna på Region ­Jämtland Härjedalen.