Arbetslivet tycks vara proppfullt av risiga chefer. Åtminstone om man tittar på ledarskapsförbättringsbranschen, som står i ständig blom. För den chef som vill bli bättre finns tusentals utbildningar från diverse privata företag att välja mellan, där målet är att skapa mer delegerande, lyssnande, autentiska eller karismatiska ledare. Frågan är hur många chefer som verkligen behöver den här typen av kurs?

Mats Alvesson som är professor i organisationsforskning vid Lunds universitet menar att det i dag finns en olycklig fantombild av ledarskapet, till stor del sprungen ur just denna ledarskapsförbättringsindustri. Han slår fast att det vid forskning är svårt att över huvud taget hitta exempel som lever upp till bilden av en riktigt lyckad chef och tycker att chefsrollen skulle må bra av att avmystifieras.

Vi borde sluta att se på chefen som något slags herde, som den som ensam ska stå för strategier, kraft och klokskap, menar han. Dels har de flesta chefer vare sig förmåga eller förutsättningar att axla den rollen. Dels är de flesta medarbetare inte så angelägna om att vara följare, som låter sig inspireras och besjälas av fantastiskt ledarskap.

– Visst är det viktigt med bra chefer som ser till att jobbet sköts och som tar tag i saker som inte fungerar. Men på en välfungerande arbetsplats borde folk kunna vara rimligt självgående, kunna hjälpa varandra och påverka varandra horisontellt, säger Mats Alvesson.

Samtidigt finns det förstås gott om forskning som visar på hur välgörande en bra chef kan vara, och tvärtom: hur det kan få allvarliga negativa konsekvenser när en ledare inte håller måttet. Maria Fors Brandebo forskar om destruktivt ledarskap vid Försvarshögskolan och enligt henne är den värsta sortens ledare den passiva. Chefen som helst håller sig på sitt kontor, som inte tar tag i saker, som inte vågar fatta beslut och inte konfronterar de medarbetare som missköter jobbet. Den sortens ledaregenskaper gör faktiskt mer skada än ett aktivt, negativt beteende.

Att ha en passiv chef är alltså värre än att ha en stroppig, orättvis eller aggressiv.

– En stark medarbetargrupp kan sannolikt ena sig mot en arrogant och orättvis chef. Hen blir den yttre fienden, de kan hata chefen och bli starka tillsammans. Men har du en passiv ledare slår det snarare sönder gruppsammanhållningen. Det blir mycket konflikter, det kommer saker i sista minuten och alla blir stressade, säger hon.

När chefen är konstant passiv och medarbetarna inte vet vad som gäller dyker det gärna upp informella ledare som tar över chefens roll, berättar Maria Fors Brandebo. Det kan fungera om de andra i gruppen har tillit till den informella ledaren, men om inte alla sanktionerar den nya ordningen, eller om det finns andra i gruppen som också vill ta på sig ledartröjan, då blir det problem.

Den passiva chefen förstår ofta inte själv att hens beteende upplevs som destruktivt eller att det får negativa konsekvenser.

– Som chef är man ofta väldigt fokuserad på sin intention. Vill man väl och tycker att det man gör är nödvändigt så är det svårt att förstå att inte medarbetarna också ser det. Men om chefen inte uppnår den effekt hen vill ha spelar det ingen roll vad intentionen är.

Dåligt ledarskap kan påverka medarbetarnas mående negativt. Psykologiforskaren Susanne Tafvelin berättar att den sortens destruktiva chefsbeteenden som Maria Fors Brandebo pratar om urholkar medarbetarnas hälsa över tid, framför allt på ett indirekt sätt. Passivt ledarskap påverkar arbetsmiljön men också hur medarbetarna ser på sig själva och sina förmågor.

– Det motsatta gäller också, att konstruktivt ledarskap kan stärka hälsan hos medarbetarna, säger Susanne Tafvelin.

Har vi då bättre eller sämre chefer i dag än tidigare? Susanne Tafvelin har inte sett några siffror som kan bekräfta vare sig det ena eller det andra. Däremot vet man att chefer mår allt sämre, och att stress i sin tur är en stor orsak till att chefer agerar destruktivt.

– Därför kan man tänka sig att risken ökar för att våra chefer ska uppvisa olika former av destruktivt ledarskap, som en konsekvens av bristande förutsättningar, säger Susanne Tafvelin.

Mats Alvesson vid Lunds universitet framhåller att det snarare är synen på vad som är en bra respektive dålig chef som har förändrats över tid.

– Just nu lever vi i en tid då allt ska göras väldigt grandiost och man ger tjusiga löften om ambitioner, värdegrund och excellens. Det gör att vi får en förskjutning från chefskap till ledarskap. Det är i sig inte dåligt, men ibland blir det problematiskt med de här tjusighetsambitionerna, säger han. ●