”Optikmannen” heter en superhjälte. Liksom Clark Kent döljer han sitt rätta jag, men om Clark Kent vid förvandlingen tar av sig glasögonen behåller Optikmannen sina på.

– Jag erkänner, det är väl en väldigt förskönande bild av mig själv… säger Jonas Upphagen om sin serieskapelse, vars äventyr man kan följa i tidningen Optik.

Han är själv optiker, eller ”optometrist” som det heter när man har rätt att använda diagnostiska ögondroppar. För närvarande driver han ett konsultbolag och leder Optikerpodden. Just idag är han dock engagerad i en lite annorlunda uppgift.

Tillsammans med ett drygt tjugotal kollegor befinner sig Jonas Upphagen i ett rum på Mittuniversitetet i Östersund. Staden står värd för Special olympics invitational games (ett internationellt mästerskap för personer med intellektuell funktionsnedsättning), och när de trehundra idrottarna från 19 länder får en lucka i schemat kommer de hit för en synundersökning samt, vid behov, sponsrade glasögon. Insatsen är en del av hälsoprogrammet ”Healthy Athletes”.

Jonas Upphagen är den som håller i alltsammans. Just nu står han och håller för höger öga på en svensk innebandyspelare som heter Keith Segerblad och som snart

ska spela semifinal med sitt Roslagen Sol. Han har inga problem med att se bollen, försäkrar han.

Borta vid väggen står en kollega till Jonas Upphagen och pekar på symboler som Keith Segerblad ska identifiera.

– Cirkel, hus, cirkel, fyrkant….

Keith Segerblad har precis påbörjat den rutt som ska ta honom mellan de olika stationerna i rummet. Närsynthet och översynthet, färgdefekter och samsynsproblem. Det är en gedigen genomgång.

Intellektuellt funktionshindrade är en grupp som inte alltid får den hjälp med ögonen som de behöver, enligt Jonas Upphagen. Det kan ha många orsaker, men en är kommunikationsproblem. Det kan vara svårt för en del personer att uttrycka sina behov.

– Det finns många historier om det här från organisationer. Om någon verkar väldigt frånvarande och inte hänger med i vad som händer i rummet kanske omgivningen utgår från att det beror på personens autism­diagnos, när det egentligen handlar om att personen helt enkelt inte ser vad som pågår, berättar han.

Plötsligt ropar någon på Jonas Upphagen. En kollega tycker sig ha sett någonting misstänkt på synnerven hos en av idrottarna.

Jonas Upphagen går och hämtar en så kallad 90-lins. Ofta när man ska titta på ögonbottnen, där synnerven finns, använder man sig av en kamera. Det är enklare, men resultatet inte lika exakt. Med linsen, som man sätter framför en så kallad spaltlampa, kan man få en 3D-bild.

– Jag är en av de där optikerna som tycker att alla optiker ska ha en 90-lins. Den kräver ett manuellt hantverk som man kan förlora om man inte underhåller det.

Jonas Upphagen undersöker synnerven och finner att den är lite tunn nedtill. Men inte tillräckligt för att det skulle vara någon fara. En tredje optiker gör samma bedömning som han, och med två mot en är fallet avgjort.

Sådant här tycker Jonas Upphagen att hans yrkeskategori borde ägna sig åt i större utsträckning än den gör.

– Jag vill att vi optiker ska bli bättre på att remittera inom kåren, utnyttja hela optikerns kompetens och avlasta den allmänna sjukvården genom att jobba mer kliniskt. När vi tittar på ett öga ska vi inte bara titta på synfel, utan undersöka hela ögat och se att det är friskt.

 "Jag har alltid velat göra något ideellt,

utnyttja min kunskap för något gott"

Förutom att den kliniska delen av arbetet är stimulerande, har han också ett annat argument för sin sak. Det handlar om yrkets status. Optikeryrket har redan förlorat en stor del av hantverksbiten. När Jonas Upphagen började sin utbildning för 13 år sedan bröt, slipade och monterade optikerna glaset själva. Nu är det maskiner som gör det jobbet.

– Är man en optiker som bara kan fråga: ser du bättre med det här eller det där glaset, är jag rädd att man kommer att bli arbetslös om några år. Därför måste vi vidareutbilda oss, säger han.

Själv jobbar han med just det: utbildning. Hans konsultbolag ägnar sig bland annat åt att hjälpa företag som vill arbeta bredare med ögonhälsa. Han är dessutom engagerad i en utbildning för optikerassistenter. Om optikerna ska ta ett kliv upp i vårdkedjan, och bland annat tar över uppgifter som tidigare utfördes av ögonsjuksköterskor, behövs det nämligen personer som fyller på underifrån.

– Utvecklingen går åt rätt håll. För tio–femton år sedan hade vi kanske två–tre procent som jobbade inom sjukvården. I dag går 20 procent av optikerna direkt till sjukvården, så det är en enorm ökning.

Ändå finns det alltjämt en bild av en optiker som någon som endast undersöker brytningsfel och kränger glasögon i butik. Även bland allmänläkare möter han ibland en rätt vag föreställning om optikers kompetens.

– När vi har dialog med allmänläkare får vi ibland höra: ”Aha, kan ni de här bitarna, det hade vi ingen aning om. Varför kan inte ni av­­lasta allmänsjukvården med det här och det här?”

Klockan tre går någon runt med en bricka – optikerna behöver kaffe. En timme senare börjar det bli luft i rummet. Några amerikaner här, några kineser där. Utanför de fördragna gardinerna djupnar den klarblå himlen. Det här är sista heldagen, i morgon är mästerskapet över.

Snart kan Jonas Upphagen andas ut, med andra ord. De vanliga sysslorna väntar hemma i Stockholm.

Hur kommer det sig egentligen att han blev optiker? Enligt Jonas Upphagen finns det två orsaker till att människor väljer yrket. Den första är att man är född in i en optikerfamilj. Den andra är att man inte kom in på tandläkarlinjen. Själv tillhör han den andra kategorin.

Nej, förresten, han ändrar sig. Det finns en tredje kategori också: De som blir optiker för att de vill hjälpa andra människor.

Han tillhör lika mycket den kategorin.

– Jag har alltid velat göra något ideellt, utnyttja min kunskap för något gott.

Det var därför han gick igång på Special olympics invitational games. Genom sin medverkan här prickade han av en punkt på sin gamla lista över saker att göra innan han dör.

– En av de sakerna var att åka utomlands med Vision for all, en hjälporganisation som åker till fattiga länder och gör synundersökningar och delar ut begagnade glasögon. Men så kände jag att okej, nu kommer en liknande möjlighet här i Sverige istället – givetvis ska jag vara med på det. Dessutom reser jag mycket i mitt jobb, och om jag kan hålla mig på hemmaplan och ändå göra en insats är det bra.

Optikmannen har talat. Jonas Upphagen ser inte ut som seriefiguren, med sin vita rock, orangea handskar och tajta gula kläder. Han är betydligt mer vardagligt klädd i svarta jeans och t-shirt.

Men där hemma i garderoben hänger de, superhjältedräkterna. Han har köpt på sig en hel del genom åren. Ett tag jobbade han rent av extra som superhjälteattraktion på barnkalas. Det ringer fortfarande personer som vill hyra in honom. Nu tackar han dock nej för det mesta, och hänvisar dem vidare till en bekant som är skådespelare.

Han har helt enkelt inte tid. Insatserna behövs på annat håll.  ●

Jonas Upphagen

• Gör: Optometrist, Styrelsemedlem i Optikerförbundet, Clinical Director Special Olympics Openings Eyes Program och Vice VD på Eyeknow Sweden AB.
• Ålder: 35 år.
• Bor: Solna, Stockholm.
• Utbildning: Magisterexamen i klinisk optometri.
• Familj: Sambon Rebecca och katten Ramses.