Panelen under seminariet Vad kan tandvården göra för att identifiera barn som far illa. Från vänster: Therese Kvist, specialisttandläkare pedodonti, Annika Halldin, tandsköterska och klinikchef, Ingfrid Vaksdal Brattabøs, tandhygienist och filosofie doktor samt seminariets moderator Birgitta Jönsson, tandhygienist och odontologie doktor. Foto: Sören Håkanlind

Tandsköterskan, tandhygienisten och tandläkaren kan dessutom se ett mönster i om barnen kommer regelbundet eller inte till tandvården. Samstämmiga uppgifter visar att barn som är utsatta för våld har sämre tandhälsa, mer karies, är tandvårdsrädda och uteblir ofta från bokade besök.

Sveriges Tandhygienistförenings fredagsseminarium under den Odontologiska riksstämman belyste vad tandvården kan göra för att identifiera barn som far illa. Seminaritet var i det närmaste fullsatt. De tre föreläsare lyfte frågor om hur munhälsan påverkas hos barn som är utsatta för omsorgssvikt och hur tandvården kan förbättra rutinerna kring rapportering av misstänkt omsorgssvikt/misshandel.

En sviktande omsorg tar sig många uttryck. Utöver brister i tandhälsa kan det handla både om påtaglig misshandel och sexuella övergrepp.

 – Vi har en anmälningsskyldighet enligt Socialtjänstlagen, konstaterade Therese Kvist, specialisttandläkare Pedodonti, Odont. Dr. Institutionen för odontologi,  Avdelningen för pedodonti Barnskyddsteamet, Barnahus Stockholm.

Ett folkhälsoproblem

– Varför är det viktigt att upptäcka våldsutsatthet tidigt och varför är det viktigt för tandvården att veta att barn varit utsatta tidigare i livet?, frågade Therese Kvist och gav själv starka skäl; våld i nära relationer innebär ökad risk för både sjuklighet och dödlighet senare i livet. Det innebär också emotionella och kognitiva svårigheter på sikt och ett ökat risktagande i livet. Vi måste ta reda på orsakerna. Det här är ett folkhälsoproblem, anser hon.

– Vi som arbetar inom tandvården har ett krav på oss att göra orosanmälan. Det måste vi ta på allvar. Vi vet en hel del om barn och tandhälsa, förklarade Therese Kvist.

Norge i framkant

Norge ligger långt fram när det gäller att upptäcka och hantera omsorgssvikt, konstaterar seminariets moderator Birgitta Jönsson, tandhygienist, odontologie doktor och styrelseledamot i STHF, när hon presenterade seminariets andra föreläsare, Ingfrid Vaksdal Brattabø. Hon är tandhygienist, filosofie doktor och är verksam i Norge.

"Fra tannvern til barnevern" var rubriken på Ingfrid Vaksdal Brattabøs föreläsning. Ingrid menar att tänderna är kroppens färdskrivare.

Hennes erfarenheter av barn/patienter som utsätts för omsorgssvikt skiljer sig inte mycket från kollegerna i seminariepanelen; omfattande karies, patienten/barnet kommer inte till avtalad undersökning eller låter bli att söka hjälp mot karies, smärtor eller skador.

– Ingfrid berättar bland annat om en norsk studie där underlaget är 1 214 orosanmälningar under åren 2012–2014. De största orsakerna till anmälan är att patienten har uteblivet från besök, har grav karies och otillräcklig hygien samt att det finns misstankar om vanskötsel. Från samma studie redovisar Ingfrid att de flesta orosanmälningarna kommer från åldersgruppen 4-7 åringar, tätt följd av gruppen 8-11-åringar. Andelen pojkar och flickor är ungefär lika stora bland orosanmälningarna med en liten övervikt för pojkar.

– Skapa bra rutiner

Seminariets tredje föreläsare, Annika Halldin, tandsköterska och klinikchef, Västra gatan i Kungälv, inledde med att konstatera att den organiserade barn- och ungdomstandvården når nästan alla. 

– Det här gör att vi har stora möjligheter att upptäcka barn som far illa eller riskerar att fara illa, underströk Annika.

I sin föreläsning refererar hon till en undersökning som Barnombudsmannen gjorde för ett några år sedan. Undersökningen handlade om en kartläggning av svensk tandvårds erfarenheter och åtgärder. Mer än 90 procent av tandläkarna hade mött barn som de misstänkte for illa eller var utsatta för dental försummelse. Bara 21 procent av tandläkarna gjorde anmälan till socialtjänsten.

– Vad gör vi när vi misstänker att det inte står rätt till och har vi rutiner, undrar Annika Halldin. Hos oss har vi rutiner, säger hon stolt. Det är alltid lättare att ta tag i saker när det finns rutiner att luta sig emot. Vi har röda pärmar med handlingsplaner om hot och våld.  

 – Vi har också små flyers på toaletten med telefonnummer dit man kan vända sig. För nyanställda har vi en introduktion och fortsatte, – inom Folktandvården Västra Götalands har vi också en tydlig rutin för ej avhört barn. Först ett brev, efter uteblivet svar går ett andra brev, sedan orosanmälan. Klinikchefen gör alltid orosanmälan. 

Annika Halldin är konkret i sin berättelse och sina råd; om du misstänker att någon blivit utsatt för våld. Fråga, hur har du det hemma? Ställ lite följdfrågor. Är det en gammal skada? Dokumentera det som barnen berättar. Fråga om det är OK att fotodokumentera/röntga? Skriv i journalen vad patienten berättar.

Annika Halldin ger i rollen som klinikchef exempel på det hon anser vara medicinsk/dental försummelse; att barnet/patienten inte har fått sjuk- eller tandvård, inte ges sin medicin eller har övermedicinerats. Inadekvat näringstillförsel, bristande hygien (gingivit, vaglar, hudirritationer osv). Patienten uteblir gång efter annan. Inte har fått sjuk-/tandvård trots uppenbart behov.

Avslutningsvis riktar Annika Halldin ett råd till oss: – Glöm inte att öppna ögonen och våga fråga.