Helena Wilkås beskriver att hon alltid haft ett stort intresse för pedagogik och lärande.

– Jag vill alltid försöka lyfta fram att det inte är eleven ensam som ska göra jobbet, utan omgivningens ansvar att anpassa miljön.

Synen på funktionsnedsättning som ett delat ansvar där omgivningsfaktorer är högst väsentliga är något hon hade med sig redan som logoped på universitetssjukhuset i Örebro, där hon gjorde läs- och skrivutredningar, men även arbetade inom rehabmedicin.

– Men sjukvårdens roll är problembeskrivande och diagnosticerande. Allt jag gör nu på vuxenutbildningen sker i relation till lärandet.

Helena träffar vuxna studenter som bor i kommunen och är i, eller på väg mot, studier. Det kan vara alla från personer som avbrutit sina grundskolestudier, till studenter på universitetet som behöver intyg på sina läs- och skrivsvårigheter eller en eventuell dyskalkyli. Fokus för utredningen och insatserna ligger dock sällan på problembeskrivningar, utan i stället på hur lärandet kan bli mer effektivt.

– Vi jobbar mycket utifrån läs- och lärstrategier och diskuterar: Hur minns jag? Hur läser man aktivt? Hur lär jag mig på bästa sätt?, säger Helena och fortsätter:

– Ytterligare en förmån är att jag då och då får träffa nyanlända, eller för den delen personer som bott i Sverige i flera decennier, som aldrig lärt sig läsa. Då har vi möjligheten att jobba med läsinlärningsmetodik som Wittingmetoden eller Bravkod, och faktiskt lyckas knäcka koden i vuxen ålder. Här är ett funktionellt läsande och skrivande ofta målsättningen. När avkodningen fungerar hjälpligt, eller om vi landar i läsande med alternativa verktyg, så kan vi gå vidare med texter och läsförståelse.

Helena beskriver sitt jobb utifrån aspekter som rätten till likvärdiga möjligheter.

– Nu ser jag på funktionsnedsättningar på ett annat sätt. Eller rättare sagt: jag har möjlighet att göra insatser på det sätt jag länge velat. Fokus är på likvärdighet i utbildningssituationen, studentens delaktighet och omgivningens ansvar.