Det enda som vi säkert vet i nuvarande pandemi med Covid-19 är att vi faktiskt inte har speciellt stor kunskap eller fakta omkring det. I dagsläget går forskningen på högtryck för att utvinna viktig kunskap som kan vara avgörande för både möjlig behandling och vaccin för att få stopp på dess spridning. Under rådande omständigheter måste var och en ta sitt ansvar och fortsätta att lyssna till de råd och uppmaningar som finns att förhålla sig till. Det borde ligga i gemene mans intresse att värna om sin hälsa och att inte heller utsätta sina medmänniskor för risker. Den största styrkan i detta elände skulle kunna ses i relation till en gemensam kraftansamling i att hålla i och att hålla ut. Att enat och uppmärksamt lyssna till den befintliga kunskap som finns om smitta och smittspårning, och till de som har en hög kompetens inom området epidemiologi.

Folkhälsomyndigheten har över lång tid arbetat med dessa frågor och besitter oerhört bred och oumbärlig kompetens inom området. Dessutom står folkhälsa mitt i centrum och det går att anta att detta är en myndighet som arbetar utifrån och har stor kunskap av olika typer av teorier och modeller. Det går också att anta att dessa är vedertagna och en gång utformade att passa det demokratiska samhälle som vi har i Sverige. Vid de beslut som tas i denna process med pandemin går det alltså att förutsätta att det finns ett välgrundat och väl planerat underlag bakom det hela.

Det finns de som lätt förkastar och beskyller när utfallet inte blir som förväntat, och plötsligt blir var och en sina egna experter och vet bättre. Kanske är detta bara naturliga försvarsmekanismer som uppstår i en orolig och outsägbar tid, vem vet. Dock är det ändå viktigt att lyfta det arbete som Folkhälsomyndigheten gör och de tuffa beslut som de har att ta ställning till. Beslut som får dem att stå till svars för en hel befolkning och dessutom med hela världens ögon på sig. Det är lätt att förkasta all den expertis som troligtvis ligger bakom strategier och regelverk, när kurvan för dödsfall stiger uppåt. Kanske borde dessa experter få mer utrymme innan någon dömer ut deras arbete, trots allt vet vi i nuläget väldigt lite om Covid-19. Det känns ändå tryggt att veta att vi har en myndighet med rätt kompetens som arbetar febrilt med att försöka att motverka både smittspridning och dödsfall. Vi vet att detta utförs av auktoriserad, legitimerad och behörig kompetens. Vi vet också att våra politiker i riksdagen förlitar sig på denna kunskap, det måste ändå säga en hel del.

En stark värdegrund som går att tolka utifrån Folkhälsomyndighetens arbete är hur de demokratiska rättigheterna bevaras, att autonomin har företrädesrätt även vid en krissituation. För vad händer i vårt samhälle om vi plötsligt går emot våra grundvärderingar och inkräktar på helig mark där hela vår syn på samhället och rätten till självstyre och kontroll uteblir. Det skapar ett helt nytt paradigm och riskerar att röra sig i en kontext långt bort från området folkhälsa. Delaktighet, kontroll och egenmakt som utgör en grundläggande stomme i vår världsbild och som ska genomsyra vårt samhälle, riskerar att falla i skymundan. Detta på grund av rädsla och okunskap som i sin tur sannolikt föder än mer otrygghet och ifrågasättande.

Det går att utläsa tydliga kopplingar till både Agenda 2030 och även till de nationella folkhälsopolitiska målen. Demokrati och egenmakt är starka utgångspunkter, liksom barns förutsättningar för ett tryggt liv, jämlikhet samt utbildning. Vad hade exempelvis en total nedstängning av skola fört med sig för konsekvenser? Redan innan Covid-19 var den psykiska ohälsan bland barn och unga hög, en nedstängning hade sannolikt inte bidragit till högre hälsa och välmående. För vissa barn kan skolan vara en fristad och en trygghet, där de får det sociala utbytet med andra och får möjligheter att lära och att leka. En stimulans som i princip är omöjlig att ersätta i hemmet och kanske än svårare för de med sämre socioekonomiska förutsättningar, vilket hade kunnat bidra till en större ojämlikhet. För vissa kanske skolan är det enda som skiljer deras väg mot en utveckling av kriminalitet och våld. Hade barn och ungdomar varit redo för distansundervisning och de krav som det ställer på självdisciplin, eller hade det bidragit till ett sämre lärande kantat av oro? Hade frustrationen kring detta i förlängningen kanske skapat än mer ohälsa? Ingen sitter med facit på hand, men mycket talar för att skolan är en arena som bidrar till både trygghet och stabilitet, vilket även är vida känt utifrån hälsans bestämningsfaktorer.

Ur ett folkhälsoperspektiv är det även väl uppmärksammat hur utbildning starkt korrelerar med en bättre hälsa och välmående. Kanske går det att förutsätta att den svenska strategin har tagit alla dessa viktiga aspekter i beaktande. Detta är några tankar och perspektiv kring ämnet och dess möjliga kopplingar till folkhälsa, men det finns rimligen betydligt fler än så.